Fjällmaraton i Årefjällen

I helgen var jag i Åretrakten och sprang AXA Fjällmaraton. Det var första gången jag sprang tävlingsklassen efter att ha sprungit banan Öppet fjäll förra året. Den här gången blev det en helt annan och mycket trevligare upplevelse.

Mina minimala förberedelser går att läsa i mitt förra inlägg  så det tänker jag inte skriva om så mycket här.

Resan upp till Vålådalen gick bra. Blev upphämtat i Uppsala av Tomas vid tiotiden på fredan och vi fortsatte upp på E4:an.
Tog ett matstopp i Hudiksvall men en liten runda i stans sportbutiker efteråt.

Åkte vidare på stor fin väg innan vi tog en vad jag trodde en bra genväg mot Östersund via Hassela. Visade sig att det blev 4 mil på en kurvig grusväg..
Ett snabbt fikastopp med tankning i Östersund innan vi åkte sista biten upp till Vålådalen.
Det gick snabbt att hämta ut nummerlapp och en påse med diverse reklam.
Efteråt drog vi iväg på en liten joggingtur. Det fick bli en tur upp till banans sista 3 km vilket först blev uppförsbacke innan vi nådde kalfjället där leden kom ner från Ottfjället.

Sen tillbaka och incheckning på vårt boende innan det blev en promenad ner till byn för att äta.

Kläder och skor mm

Varför ändra på ett vinnande koncept? Jag valde att använda ungefär samma kläder och skor som på High Coast Ultra.
På ryggen min UD Ultra Vest med två flaskor som jag har använt på tävlingar och träningar under ett år. Sen en midjeväska för telefonen.

På fötterna valde jag att använda mina Inov-8 Trailroc 255. En ganska dämpad sko som även skyddar mot hårda och vassa stenar.
Även mina tåstrumpor fanns med nu. Däremot inga gators den här gången.
Oblitorisk utrustning.

Tävlingsdagen

Vi åkte från boendet ca kl 7 på morgonen. Gick smidigt att parkera och knata upp till de väntande bussarna vid Vålådalens Fjällstation som sedan tog oss till starten i Edsåsdalen.

Efter inpasseringen över den pipande mattan fick man placera sig på lämpligt ställe efter tänkt sluttid. Jag ställde mig längst fram vid 5-6 timmar. Kändes som ett bra ställe att börja på. Brukar annars ha problem med att jag springer för fort i början och sedan kroknar senare.
Så klockan 9:00 gick starten och startfältet började sakta röra sig framåt mot den smala bron bara ett 50-tal meter framför startlinjen. Från min position flöt det på bra och det blev inga Vasaloppscener med totalstopp. Med en smattrande helikopter precis ovanför trädtopparna sprang vi vidare på en liten väg någon km innan vi kom ut på en lite större grusväg. Försökte hitta enttbehagligt och stabilt tempo utan att blir trött. En puls på 162 kändes bra att hålla. Efter ytterligare en km vek banan in på en smalare stig. I början var det gått om plats så det gick bra att springa om folk då jag tyckte det gick för långsamt när det blev kö. Senare började stigningen i fler olika etapper så det blev en hel del gåperioder. Vid det här laget hade jag kommit fram så pass långt i startfältet att jag kände att de löpare jag hade framför mig höll ungefär samma fart så det var inte lönt att springa om så jag nöjde mig med att följa köns fart. När det till slut planade ut var vi uppe på kalfjället och kunde njuta av storslagna vyer!
Det fortsatte sedan med en till stigning innan vi var uppe vid banans första tidkontroll. Jag hade ca 51 minuter, någon minut mindre än förra året.

Sedan fortsatte banan ner till Ottsjö, mest i nedförsbacke. Här var banan tidvis väldigt lerig och blöt. Vid några tillfällen kändes det mer som att man sprang i en bäck då det rann vatten på stigen.
Nere i Ottsjö var det rena rama folkfesten med massor med publik som hejade. Här, efter 16 km, var banans första matkontroll. Här fyllde jag på mina urdruckna vattenflaskor med nytt vatten och blandade ut med Tailwind sportdryck och gav mig iväg. Den här gången hade jag fått tag på lite mindre och smidigare zip-bag påsår så det gick snabbare att hälla i pulvret.

Nästa fjäll vi skulle upp på var Hållfjället. Men först var det någon km asfalt innan vi vek in på en grusväg som ganska snart började gå uppför. Förra året upplevde jag den här backen som väldigt jobbig men den här gången var den inte fullt så farligt. Jag gick i de brantare partierna men kunde även springa ganska mycket. Väl uppe på fjället var det blandat med stigar och spångar. Här var det också väldigt blött och lerigt främst på grund av att det var sönderkört av fyrhjulingar.

Efter Hållfjällsstugan bar det av nerför på tekniska och leriga stigar. Här fick jag fylla på lite extra vatten från bäckarna då det mesta i mina flaskor hade gått åt i värmen.
Efter 27,5 km nådde vi Nordbottens matstation. Även här hoppade jag över godsakerna såsom , bröd, frukt och pasta och nöjde mig med vatten och egen sportdryck. Rafsade dock åt mig några godisbitar för att ha att tugga på.

Väggen på Ottfjället

Vid ca 28 km började klättringen upp för den beryktade “väggen” som nog de flesta fasade för. En brant backe där 400 höjdmeter skulle tas under 3 km och sedan ytterliggare 200 innan det skulle vända neråt. Förra året tog jag totalt slut här och fick kramp och elände. I år tycker jag det gick bättre så efter ca 25 minuter började det äntligen plana ut och det gick att springa lite då och då. Men det var ändå ett långt lämmeltåg av löpare.

Jag nådde till slut upp till matkontrollen vid Ottfjällets Vindskydd efter att ha varit ute i 4:10. Här drack jag lite kola och tänkte även ta en kopp kaffe för att pigga upp men hoppade över det då det drog ut på tiden att tillaga den. Här uppe fanns inget vatten att fylla på så jag fortsatte några hundra meter fram innan jag kom fram till en bäck där jag fyllde upp mina flaskor och pulver.

Sista rycket

Med knappt 8 km kvar och 50 minuter för att klara medaljtiden 5 timmar var det hög tid att hålla farten uppe.
Det återstod bara ett pass att passera innan det bar iväg neråt. Nerförsbackarna var tyvärr inte speciellt snabblöpta då det var blandat med smala spångar och leriga stigar. Trots att jag försökte springa så fort jag förmådde hade jag kilometertider på över 6 minuter så det började kännas riktigt svårt att kunna hinna under 5 timmar. Under loppet hade jag tänkt att jag ville ha 15, helst 20 minuter till godo när jag skulle komma ut vid vägen 3 km före mål för att hinna.
Jag kom fram till vägen med ganska precis 15 minuter marginal men märkte sedan att km-passeringen var några hundra meter längre ner så det dröjde nästan ytterligare en minut innan jag var där och då var det bara 14 minuter kvar att springa 3 km på med 1800 höjdmeter i benen.
Lyckligtvis var benen pigga och backen inte allt för brant så jag klarade att springa på ordentligt. Vet fortfarande inte var jag fick krafterna ifrån men när jag var nere vid foten av backen och passerade 1 km skylten hade jag nästan 6 och en halv minut kvar att klara 5 timmar så då började det kännas riktigt säkert.
Försökte ändå springa på så fort det gick sista kilometern och bröt till slut mållinjen på tiden 4:57:50!
Är riktigt nöjd med den tiden. Speciellt med tanke på att jag putsade förra årets tid med 78 minuter!

Efter målgång serverades det mackor, våfflor och varm korv. Perfekt att ha något att äta medan man väntade på att få sina ca 5 min massage som alla som gick i mål erbjöds.
Istället för att byta om på i Vålådalen så åkte vi tillbaka till Åre där våran trevliga hyresvärd Ebbe hade värmt på bastun.

Eftersnack

Precis som de tidigare lopp jag sprungit i år så fungerade även energuintaget näst intill perfekt även här. Jag drack regelbundet och verkligen tvingade mig att dricka ur flaskorna innan jag kom in i depå. Tror detta är en av anledningarna till att kroppen har orkat igenom loppen utan att få energibrist och kramp som annars är lätt och få på långa tävlingar. Kommer helt klart att fortsätta med Tailwind sportdrycken på framtida tävlingar.
Dagarna efter kändes benen relativt bra trots att det egentligen är ganska påfrestande att springa 5 timmar konstant.
Jag noterade att jag fick skavsår på halsen efter västen. Troligen pga att jag spänt åt det övre bandet för hårt på framsidan. Hade även ett skavsår på ryggen från midjeväskans spänne. Måste vara mer uppmärksam på det till nästa gång.