Har varit hemma en stund efter en händelserik vecka i Wales. Många intryck att smälta. Många tankar, känslor och frågor.
Som tyngdlösa kulor i ett flpperspel studsade de runt första dagarna. Uppbrotten från bubblan blev för nog för snabb. Från Cariff i Wales till hemmets vardagslunk på en intensiv dag gick fort. Plötsligt var man hemma men tankarna i huvudet, dröjde sig kvar. Likaså de nattliga drömmarna då man sprang runt på fjällhederna och berget i fjärran. Med tiden har tankarna börjat kunnat falla på plats. Intrycken sorteras in i rätt fack. Frågorna paras ihop med troliga svar. Saknaden och vemodet att ett års förberedelser och genomförande är slut är fortfarande kännbar.
Att skriva ihop en kort sammanfattning här på bloggen trodde jag skulle vara snabbt avklarat. Men märkte snart att ju mer jag skrev ju mer minnen kom fram. Så det blir inte kort.
Det blir långt och kanske onödigt detaljerat. Men det känns bra att skriva ner. Få ut det ut systemet liksom. Om någon orkar läsa allt svammel? Tveksamt. Kanske. Här är i alla fall första delen av min berättelse om loppet samt även en tillbakablick i tiden som kanske ger lite svar på frågor.
Loppet som jag varit med i heter Dragon’s Back Race. Det är ett ultralopp till fots genom hela Wales.
Loppet kallar sig lite käckt “World’s toughest Mountain Race”. Om det lever upp till det är i betraktarens ögon. Långt. Brutalt. Utmanande. Men även vackert. Åtminstone i mina ögon.
Det börjar i den lilla kuststaden Conwy lägst upp i norr. Eller rättare sagt inne på borggården i Conwy Castle. Därefter passerar man igenom landets olika bergsområden till man når målet i södra delarna. Loppet är indelat i olika dagsetapper där varje dag varierar mellan 50 och 70 km. Terrängen kan lite slarvigt beskrivas som att i de nordliga delarna (dag 1 till halva dag 3) är det mer sten och berg innan det övergår i mer gräsklädda berg och kullar längre söder ut. Det är också mycket höjdskillnad i Wales. Varje dagsetapp har ca 2600 – 3800 meters höjdskillnad som ska klättrade upp. Det kan även påpekas att den höjd som gjorts uppåt även ska göras nedåt vilket ofta är minst lika tidsödande i branta och steniga sluttningar.
Vid varje etappslut bygger tävlingsorganisation upp ett tältläger där man sover tillsammans med andra löpare i 8-mannatält. Kvällsmat och frukost serveras men den mat man använder på dagarna måste man ta med sig själv i den 59 liter stora vattentäta väskan, “drybag” som får väga max 15 kg. Den blir också transporterad. I den väskan ska allt man tror sig behöva under loppet få plats såsom sovsäck, liggunderlag, extra skor och kläder, sjukvårdsmaterial för att behandla uppkomna skador på fötter mm.
Förutom dessa 15 kg så har man också en 10 liters drybag eller dropbag som får väga max 2,5 kg som man får utkörd till etappernas bemannade Support Point ungefär mitt på etappen. Förutom supportstationen finns det också en bemannad vattenstation med garanterat dricksvatten. Övrigt dricksvatten får man skaffa själv efter bästa förmåga efter banan. Oftast går det att ta från bäckar och vattendrag men vissa delar, speciellt de bergiga partierna saknar i princip helt rinnande vatten utan där behöver man bära med sig vattnet.
Banan saknar helt fasta markeringar utan man ska navigera till olika kontroller eller checkpoints på egen hand är det som gäller. Antingen med hjälp av karta eller i kombination med handhållen GPS/ GPS-klocka. Vägen mellan kontrollerna är oftast valfri men ett rekommenderat vägval är inritat på kartan. Vissa sträckor är det obligatoriska att följa en viss rutt. Främst i lågland och bebodda trakter. Missar man en checkpoint får man tidstillägg eller i värsta fall blir man utesluten ur tävlingen.
En av de stora utmaningarna med loppet är också att det finns Cuf-offs eller “reptider”som man måste passera inom en viss tid. Kommer man försent blir man avplockad och får inte fortsätta. Dessa platser är vid de bemannade supportstationerna och vattenkontrollerna. Man måste också vara framme vid målet innan kl 22:00 för att få fortsätta att tävla om ett slutresultat.
Första gången loppet genomfördes var 1992 med oljebolaget Jet som huvudsponsor. Även delar av brittiska arméns fallskärmsregemente var med som samarbetspartner främst med praktisk logistik. På den upplagan sprangs det i patruller om två löpare. För de som vill se mer om det loppet finns det en gammal suddig film att titta närmare på.
Det dröjde sedan ända till 2012 innan loppet åter genomfördes. Den här gången av tävlingsledaren Shane Ohly vid rodret. I kanske sin ambition att leva upp till epitetet som det tuffaste bergsloppet i världen var första dagens bana både längre, tuffare och med fler toppar än ursprungliga upplagan. Endast 28 av de 88 uttagna löparna som startade tog sig i mål. Men denna brutala inledning kortades flera av de följande etapperna av för att i överhudtaget få några deltagare i mål till Carreg Cennen Castle på dag 5! Även för detta finns en film om loppet.
Inför upplagen 2015 justerades banan, främst kortades dag 1 av. Därefter har upplagorna av loppet 2017 och 2019 följt i princip samma bana som 2015 med undantag att platserna för nattlägrena har varierat lite och inte minst att målgången flyttades till utkanten av en liten stan istället för i Carreg Cennen Castle då evenemanget blivit för stort för att att rymmas i slottet.
Själv fick jag höra talas om loppet för första gången under 2013 i samband med att jag letade efter några spännande fjällopp i främst Storbritannien. Jag hade strax innan börjat att springa lite längre och gått med i Västerås Löparklubb efter att tränat på lägre nivåer under flera år.
Loppet verkade helt galet långt, svårt och oupphörligt att ens tänka sig in att någon skulle klara av. Men det var ändå något som gjorde att jag blev fascinerad av det. Jag hade visserligen tio år tidigare sprungit en hel del 2-dagars Mountain Marathons (70km) och gjort en del flerdagars Adventure Race men att kunna springa 60-70 km 5 dagar i rad kändes väldigt avlägset.
Hösten gick och jag luftade min tankar om Dragon´s Back lite i förbifarten på ett av långpassen med några i klubben och helt plötsligt var det fler som började bli intresserade av loppet.
Så under vintern var vi helt otroligt nog hela fyra stycken som snöat in på tanken att försöka få en plats till loppet. På den tiden var det inte bara att anmäla sig, betala och springa utan då var man tvungen att ansöka om de få platser som fanns till förfogande. Man skulle anmäla sina meriter i september, nio månader innan start och sedan några veckor senare få svar om man skulle erbjudas en plats.
Det blev en intensiv period med mycket träning och tävlingar för att få något att visa upp i sitt CV till hösten. Vi genomförde många träningar ihop, var över till England och sprang några lopp, bland annat Great Lakeland 3 Day, ett 3-dagarslopp av samma företag som arrangerade Dragon’s Back. Sprang High Coast Ultra, Kiruna Extreme – 2- dagars fjällmara vid Kebbnekaise och en hel del annat. Tränade som aldrig förr och drog givetvis på mig en del skador och skavanker då man spände bågen så mycket. Vi fick till sist alla våra efterlängtade startplatser. Tränade vidare. Åkte och genomförde vårt livs utmaning och vi klarade det! Full utdelning av oss alla fyra!
Lyckan var total! Svårt att förklara men känslan “att nu klarar jag allt” var ett härligt stöd i ryggen lång tid framöver.
Efter det kände jag mig klar med detta lopp. Behövde inte göra det fler gånger. Inget mer att bevisa för mig själv. Kände samma sak i maj 2016 när anmälningarna öppnade upp för 2017 år lopp ett år senare. Jag var mätt på detta. Däremot under vintern, nån gång i februari började dock intresset för Dragon’s Back komma tillbaka.
Man kanske skulle prova igen? Jag hade ju tränat på bra under hösten och vintern och formen var ju på uppgående så varför inte? På sportlovet var familjet till Gran Canaria där jag givetvis sprang ultraloppet Transgrancanaria. Det gick jättebra och jag fick revansch med över tre timmar på fjolårets misslyckande på samma 83 km långa bana. Nu var siktet inställt på att träna för Dragon’s Back. Köpa en startplats av någon stackare som tvingats ge upp sin dröm innan de ens startat. De är många som spänt sin båge för mycket, tro mig. Nu blev det inget dock Dragon’s back för mig den våren.
Återhämtningen efter den brutala banan på Gran Canaria tog tid och mina ben var inte tillbaka i springbart skick förrän i mitten av april och då kändes det för sent med bara drygt en månad kvar till Dragon’s Back. Det blev istället fokus på loppet Cape Wrath Ultra, 400 km, 8 dagar ett år senare. Det är dock en annan men väldigt framgångsrik historia!
Nåja, det dröjde ända till augusti 2020 innan Dragon’s Back fångade mitt intresse igen på allvar. Ett nyhetsbrev damp ned och tillkännagav att loppet från och med år 2021 blir 6 dagar långt och förlängs från 320 km till 380 km. Och störst av allt loppet blir ett komplett lopp genom hela Wales, kust till kust, norr till söder, med målgång inne på borggården i Cardif Castle!
Ingen mer irriterande närgånget passage förbi det ursprungliga målet Carren Cennen Castle med målgång i en sömnig småstads utkant! Den här sträckningen hade tydligen funnits med på tävlingsledare Shane’s önskelista under lång tid men det var uppenbarligen först nu alla bitar hade fallit på plats för att kunna realisera det hela.
Så när anmälningen öppnade i september satt jag beredd med datorn och betalkort i högsta hugg för att få en garanterad plats. Tur var det för de 500 platserna sålde slut på några timmar. Intresset var stort för att få vara med i loppet.
Ett år av förberedelser
Nu var det bara att börja lägga upp träning och förbereda sig för loppet ett år senare. 12 månader kan tyckas mycket med tiden har en förmåga att gå fort.
Till en början var vi bara jag och tre till svenskar anmälda. Två av dem kände jag lite sedan tidigare, Patrik och Simon, då vi var anmälda och skulle rest till Great Lakeland 3 days, GL3D, som skulle gått i maj men blivit uppskjuten pga pandemin. Senare under hösten tillkom det fler svenskar på startlistan efter att nya startplatser hade frigjorts i samband med att många hade lämnat ifrån sig sina startplatsen av olika anledningar.
Det blev en rejäl uppryckning av min träningsdiciplin när väl anmälningen var inlagd.
Mer fokus på att verkligen genomföra när det tog emot. Ett konkret mål om inte i sikte men ändå inom överskådlig tid.
Motivation. Målinriktat. Riktning framåt. Dragon in Training.
Under hösten hade jag mest fokus på springa mycket. Samla volym. Inte gå över gränsen. Hålla mig skadefri. Lyhörd. Lyssna på kroppen. Ta ett kliv tillbaka vid behov.
I mitten av september snubblade jag till på en stig. Tappade balansen och slog i knät. Svullnad och tillkommande inflammation. Känningar i säkert två månader. Ingen större fara men ändå störande. Oroande. Irriterande. Andas. Gått om tid kvar. Ingen panik.
Pandemin härjade som värst under hösten. Alla eventuella lopp var inställda på obstämd tid. Det fanns därmed heller inga lockande störningsmoment att lägga tid och fokus på. Bara ens egen träning.
Blev mest löpning hemmavid på vägar och utforskande av nya vägar och skogsområden i veckorna. Oftast med pannlampa på så avlägsna vägar att man troligen aldrig skulle kunna komma till undsättning om det skulle hända något allvarlig. Hade alltid telefon med mig med någon podd i lurarna. Kände mig säker.
Började mer om mer åka iväg till Järndammen och göra Gruvdammsrundan på helgerna. Lugnt och tyst. Oftast bara jag och skogen och mina egna andetag. Harmoniskt.
Under november och december blev det många veckor vid Arlandastad på jobb. Oftast ändå ut kl 0520 på morgonen för en timmes löpning innan jobb direkt på hotellet. Överraskningens tid. Regn eller uppehåll när man kom ut? Krona eller klave? Ibland piskade snö. Stärkande mornar. Dragon in Training.
Träningen fortsatte bra under vintern. Spände aldrig bågen för hårt och höll mig på fötterna trots att det ibland kunde vara halt på vägarna i pannlampans sken.
Framåt våren när det var snö och isfritt började jag lägga in backträning. Hade bestämt mig för att jag skulle ha med mig stavar till Wales den här gången. Det hade jag inte 2015. Det funkade bra utan men under mitt äventyr 2018, Cape Wrath Ultra, märkte jag hur mycket det avlastade så nu skulle jag även få med det i träningen redan från början.
Tränade mest backe med Westeros Trail, WTRS, på fredagarna efter jobbet. Upp och ner för Vedbobackens 45 meters stigning. Tungt och segt första månaden men sedan bättre och bättre. I augusti infann sig den rätta känslan på allvar. Det började gå lätt och jag kände med stark i backarna! De varma dagarna hade jag stora motgångar. Det gick tungt och segt. Jag noterade men ignorerade. Det skulle få konsekvenser. Men det var inget jag visst då.
Kompletterade även med backe i det som fanns till hans i närheten hemmavid. Salbohedsbacken. En nedlagd skidbacke med en sorglig rostig lift som nog inte varit i drift det här årtusendet. 23 höjdmeter om klockan ville det. Ofta bara 20 meter. En minut upp. En minut ner. Blev bra kompis med backen. Upprepa. Nöta. Monotont. Pannben. Stärkande. Dragon in Training.
Jag tog även initiativ till att samla ihop och få kontakt med de andra svenskarna i en egen Facebookgrupp. Smidigt med sociala medier. Bjöd in till en gemensam träningshelg i Västmanland i maj då vi sprang från Fagersta till Västerås med övernattning utanför Ramnäs på ett trevligt Bed and Breakfast. Egentligen rakt av samma tur vi gjorde inför 2015. Helgen blev lyckad, åtta av nio kunde vara med och det var nog nyttigt att lära känna varandra lite mera.
Bokade flygbiljett till Manchester i mitten av juni till bra pris. Den var avbokningsbar ifall loppet skulle bli flyttat. Kändes säkert. Vissa i gruppen avvaktade en stund till.
I juli blev det lite extra träning i Idre Fjäll med lite längre backar än här hemma. Den rätta kännslan infann sig inte riktigt. Såg inget riktigt samband då men det var väldigt varmt den perioden vi var där.
Köpte hem lite nya grejer till loppet. Skor, en värmejacka som numera var obligatoriskt att ha med sig på dagarna. Övrigt hade jag sedan tidigare. Min Ultimate Direction ryggsäck/väst från 2016 funkade fortfarande. Lite sliten men väl inkörd och jag visste var alla fickor sitter.
I pandemin spår
När anmälningen öppnade i september 2020 svepte pandemin över välden. Allt ställdes på paus och vänteläge. Det fanns inga som helst garantier på att loppet skulle kunna genomföras och ännu mindre om vi kunde få komma in i Storbritannien på smidigt sätt.
Det som ändå var tryggt att veta var att tävlingsorganisationen lovade att erbjuda att flytta fram startplatsen till nästkommande år om det inte kunde genomföras.
Det kändes även lite nervöst under vintern när det kom önskemål om att göra anmälningsavgiftens delbetalning direkt till organisationens bankkonto istället för anmälningssystemets kortbetalning. Uppenbarligen började kassan sina och då pengarna var låsta tills några månader innan loppet. Verkar som det ordnade upp sig med detta.
Under juli började restriktionerna lättast upp i Storbritannien trots vaccination och hög smittspridning. Resenärer från de flesta länder i världen skulle tvingas till 10 dagars karantän för inresa, därav även Sverige. Fullvacinerade britter kunde dock slippa karantän men inte vaccinerade från andra länder. Det dröjde dock till augusti innan vaccinerade EU-medborgare också blev undantagna. Trots detta kändes det väldigt oklart vad som skulle gälla för inresa och vilka tester man skulle göra. Att det var olika regler i England och Wales gjorde inte saken lättare då våra flyg landade i England vi fortsatte resan till Wales med tåg. Vi m försökte ta reda på vad som gällde och vi fick ofta olika vaga svar beroende på vem vi frågade.
Vi vet änn idag inte vad som egentligen hade krävts.
Augusti – en månad kvar
Vår facebookgrupp gick varm med diskussioner om inresereglerna till Storbritannien. Vi vände och vred och försökte tolka myndigheternas sidor. Var svårt att förstå vad som gällde förr oss.
Till slut så hade vi upprop i grupp. Vilka kommer åka?
Två hade lämnat återbud av medicinska skäl sedan tidigare. Robert och Niclas från Stockholm räckte upp handen att de skulle åka. Två andra stockholmarna drogs sig ur. Tolkningen av Covidreglerna var för osäkra. Har full förståelse för det.
Jag, Simon och Patrizia fortsatte jobba för att vi skulle komma iväg. Själv kände jag att jag inte skulle orka att flytta min startplats till nästkommande år. Det senaste året skulle kännas som bortkastad tid i så fall.
Nu var vi alltså bara fem stycken kvar. Vi hade lite mer praktiskt kvar att boka in såsom tågresor och Covidtester.
Jag, Simon och Patrizia skulle resa tillsamman, dela lägenhet och tält under veckan så vi började planera det återstående ihop.
Jag tyckte vi skulle ha lite is i magen och avvakta. Mycket kan hända med Covid, och ändrade regler.
Det var nog bra att vi gjorde det.
Tre veckor före avresa plingade det till med ett oroligt meddelande från Patrizia 0630 på morgonen om att SAS hade bokat om hennes flygresor till Manchester med mellanlandningar i Oslo och dessutom en dag tidigare! Min ombokning kom lite senare under dagen. Efter lite skrivande fram och tillbaka kom vi överens om att boka av och istället boka ny resa till London på samma flyg som Simon sedan tidigare hade bokat. Det löste sig men det det var inte kul att behöva styra om så här sent.
Vi hjälpes sedan åt boka in tåg till och från flygplatsen, covidtester både i London och i Conwy. Skönt när man är flera som kan stötta och hjälpa varandra.
Snart började jag dra ner på mängden träning. Kroppen började känna efter. Hittade nya småkrämpor som jag inte visste jag hade. Varit med om det förr vid nedtrappning inför liknande äventyr. Inget att bry sig om. Tryck undan eventuellt tvivel. Lita på dig själv!
Mitt sista backträningspass gjordes på fredan en vecka innan. Den här gången var det svalt och lite regn i luften.
Det kändes riktigt bra. Kroppen svarade som den skulle och jag hade aldrig känt mig så här stark i backen som nu! Jag hade fått mitt kvitto som jag ville ha. Nu var jag redo!
Sista veckan var hektisk. Det var portionering av sportdryck, inköp av sista-minuten-grejer, provpackning i den stora drybagen mm. Gjorde covidtest några dagar innan avresan. Fyllde i massa blanketter till brittiska myndigheterna och skrev ut stora buntar med resedokument som krävdes. Nu var det nära!
På fredagskvällen packades dry-bagen in i bilen. Tog förväl av familjen och drog iväg mot Arlandastad för övernattning på hotell. Hämtade upp Patrizia i Västerås på vägen. Vi hade valt samma hotell som jag jobbade på föregående höst , Quality Hotel Arlanda XPO, då långtidsparkering under resan ingick i priset. Bra deal.
Uppenbarligen var jag ihågkommen, och säkert uppskattad sedan tidigare då jag hittade en godispåse med handskrivet kort på mitt hotellrum.
Stort tack Marlin i receptionen!
Vi mötte upp Simon på Arlanda vid 6-tiden efter att åkt transferbuss från hotellet. Nu var trion samlad och resan börjat på allvar. Pappersexercisen vid incheckningen klarades av under viss nervositet och vi kunde borda planet mot London strax före kl 8.
Även i London på Heathrow gick det administrativa ok och vi gjorde veckans andra covid-test innan vi fick tag i en av de lustiga taxibilarna till vårt tåg som avgick från en station i norra London. Vi orkade helt enkelt inte blanda in lokalbussar och tunnelbanan för att ta oss igenom stan. För många fallgropar och risker för att något skulle gå fel. Vi lät taxametern ticka på istället. Blev en ganska dyr resa.
Vi hann med lite lunch vid Euston Station innan vi bordade vårt tåg och hittade våra sittplatser. Några minuter före avgång påpekade en resenär lite försynt att vi nog satt på hans plats. Vi tittade på våra platsbiljetter. Nä, det stämde vi var rätt. Patrizia började dock ana oråd och kollade våra biljetter i telefonen en gång till.
“Shit, vi är på fel tåg. Vårat avgår från en annan plattform om 8 minuter!” Fort av med våra otympliga väskor mot ett annat tåg med samma slutdestination. Nära ögat för lite onödigt äventyr den här gången!
Resten av resan och tågbyten gick bra och vi kom fram till Llandudno Junction, grannstaden till Conwy ca 4 timmar senare. Vi hittade vårt boende, The Great Escaoe, en bit ifrån stationen och kunde pusta ut. En lång resdag var till ända!
Patrizia på väg ut ur taxin.
Euston Station, Norra London
På den brittiska pubmaten slösar man inte på färska grönsaker.
Nästkommande dag, söndag, hade vi registrering och tävlingsmöte på kvällen som fasta punkter. Vi tog det lugnt på förmiddan och kompletteringshandlade lite innan vi släpade med våra väskor till stationen för att åka en hållplats över floden till Conwy. Kort tågresa men vi kände inte för att kånka runt på våra 15 kg väskor mer än nödvändigt.
Registreringen gick smidigt då man passerade olika stationer där vi bland annat fick våra tidtagningschip och Id-armband som skulle bäras hela veckan. GPS-tracker som vi fick fäst på våra ryggsäckar var mycket mindre och smidigare än den stora låda vi hade 2015. Vi fick även visa svar från Covid-testet som vi gjorde i London dagen innan.
Våra stora drybags lämnade vi in för transport till nattlägret dag 1. Vi klarade alla vikten på max 15 kg. Insåg senare att jag glömt plocka ut de skor jag tänkt använda på loppet. Ingen större fara jag då jag fortfarande hade kvar mina andra men ändå inte vad jag planerat.
På eftermiddan hann vi sedan med lite turistande. En tur in på slottet och ner i hamnen bland annat.
Senare på kvällen var det då dax för infomöte som var obligatoriskt för alla med lite dragningar om loppet. Inte så mycket nyheter och ganska ointressant.
Vi träffade på Niclas och Robert som vi åt mat tillsammans med innan vi vandrade hemåt i mörkret mot vårt boende på andra sidan floden.
Där väntade lite sista plockade av grejer och förberedelse med att registrera sjuttielva nya uppgifter på våra nya covid-tester som vi hade hämtat i samband med registreringen. Inte riktigt vad man vill hålla på med så här kvällen innan.
Dag 1 – 49 Km 3800 hm
Klockan på väckning strax efter 5. Hade en bedrövlig natt. Tror inte jag sov något alls. Var konstigt nog inte nervös eller med tankar i huvudet med var helt enkelt inte trött.
Tejpade fötter, smörjde in dem med Sportslick. På med Injini tåstrumpor, vadkompression, gaiters för att slippa få ner smuts i skorna. Luftiga löpartshorts och min gamla tröja från Transgrancanaria som är dem bästa tröja jag använt.
Vid frukostbordet var det tyst den här morgonen. Alla vi tre hade börjat gå in i bubblan. Koncentrerade. Laddade. En tredje tops upp i näsan för den här veckan. Snabba 15 sekunder.
På med röda Altra Lone Peak istället för mina grövmönstrade Saucany. Ut i det svala mörkret med våra raceryggsäckar, droppbag och en till ryggsäck med reskläderna. Påbörjar den 25 minuter långa promenaden mot slottet på andra sidan floden. Dumpar våra covidtest i brevlåda.
Strax efter stationen blir vi erbjudna lift av två belgiska löpare som har bilat över kanalen. Skönt slippa gå och släpa på grejerna. Ratten på rätt sida.
Det är full aktivitet framför slottet. Spänd stämning. Förväntningar. Vi klämde ner våra mindre väskor med reskläder i en gemensam väska. Den får vi tillbaka i Cardiff 5 dagar senare. Dropbagen klararade 2,5 kg utan problem.
Vi blir insläppta på slottet vid halv 7. Morgonljuset har börjat komma tillbaka. Lite småkyligt fortfarande. Vet att det kommer bli varmare. Otåligt väntantande. Vill komma iväg. Jag betraktar roat Patrizia som ger sig på ett yogaprogram. Inne i sin värld.
Nån håller ett tal som ingen uppfattar. Akustiken inte det bästa här inne. GPS-klockor aktiveras. Det räknas ner. Ett års väntan över. Vi är äntligen igång!
Det blir köbildning då vi springer på stadsmuren. Smala trappor. Uppstickande kanter här och var. “Mind the gap”. Slår blick bakåt då och då för att se var Patrizia och Simon finns. Det är outtalat, men vi känner nog alla att vi alla vill hålla ihop. Tryggheten. Gemenskapen.
Sista trappan ner på kullerstensgatan. Stämplar i en stämpelenhet och vår tävlingstid börjar räknas. Vi är fria att välja väg.
Vi tar oss ut ur stan. Ut på ängsmarker. Blir köbildning vid smala grindar. Tempot känns ok. Ändå lite stressande med kön som trycker på. Vill ogärna göra några onödiga stopp. Bara följa strömmen. Vår lilla trio försöker hålla ihop så gått det går. Når första checkpoint på Conwy Mountain. Friska vindar i morgondiset. Sätter fart ner på lite lägre partier och stigar bland betesmarker. Vindstilla. Börjar kännas kvavt.
Bockar av två till checkpoints och vi kommer ut till den första riktigt längre backen. Tar fram mina stavar och börjar jobba mig uppåt i grässluttningen. Patrizia och jag jobbar oss uppåt i bredd. Vi har hållit ihop hela tiden. Simon kommer strax också ifatt han också. Flocken är samlad.
Uppe i området som kallas för Carnedd. Många flacka toppar som passeras eller ibland lyckas vi ta nån genväg för att slippa högsta punkten. Det är molnigt med ändå kvavt. Ganska vindstilla. Ibland försöker solen bryta sig igenom. Ofta misslyckas den.
Kön av löpare har dragits ut. Svårt att avgöra då sikten är begränsad. Börjar få lite skavsårskänsla på ena hälen. Gör ett kort stopp och sätter dit en ENGO-lapp på insidan av skon. En liten tejpbit med låg friktion som är helt suverän att ta till. Räddat mig många gånger förut. Har tappat sikte på Simon och Patrizia men ser dem igen när molnen tillfälligt lättar. Jagar ifatt. Vi är samlade.
Vi kommer upp i stenigare område. Stämplar på stenröset vid Carnedd Dafydd på 1044m. Bara en halv flaska vatten kvar nu. Solen börjar bryta fram och man kan nu se det stora och branta berget Tryfan torna upp sig till vänster nere i dalen lite då och då. Vi ska upp på den också fast först toppen Pen yr Ole Wen och brant ner i dalen mot Support Point.
Snaran runt huvet dras åt när solen får fritt spelrum. Börjar få krampkänningar i låren. Hittar en kvarglömd gel i en av västens fickor som jag tar. Får även salttablett av Patrizia. Mina ligger i drybagen till nattlägret. Ännu en packningsmiss.
Vi hittar kontrollen uppe på stentoppen med det krångliga namnet. Ger oss ner för den branta sluttningen mot Support Point. Alla tre vattenflaskor är nu tomma. Vi har inte hittat något rinnande vatten alls under de 4 timmar vi varit ute. Krampkänningarna är mindre nu. Vi hankar oss ner för de steniga sluttningarna. Halvvägs ner stöter vi på första bäcken med rinnande vatten. Fyller upp en flaska. Dricker upp direkt. Fyller upp igen och ger mig iväg neråt. Det går fort på asfaltsvägen nere vid sjön. Simon och Patrizia har fått en lucka. Kanske är det jag som är långsam. Benen börjar kännas trötta. 5 timmar. 30 km. 2000 höjdmeter.
Äter lite salta chips i supportpoint. Dricker mer. Får vattenflaskorna påfyllda av vänliga funktionärer. Tömmer i sportdryckspulver. Maurten. Tailwind cola. Tailwind Naked. Klibbigt om händerna. Fyller på min väst med påsar med pulver.
Vi ger oss ut nästan samtidigt upp mot den stora branta brutala berget. Tryfan, “väldigt hög topp” på walesiska, jo tack!
Hittar ett bra flyt med stavarna i sluttningen. Fin stig i början. Patrizia är i rygg som en igel. Simon lite längre bak. Börjar bli tyngre när det blir brantare. Solen och värmen börjar bli påtaglig. Slutar använda stavarna. Klättringen tar vid. Scrambling som det kallas. Det börjar rycka till i benen. Krampen är nära. Dricker mer sportdryck. Ingen skillnad. Musklerna börjar streta emot. Kramperna gör att musklerna lever sitt egna liv.
Stannar till en stund. Släpper Patrizia. Försöker ta mig fram. Det funkar men musklerna stretar emot. Snart är Simon också ifatt. Blir galet brant. Får dra sig upp och ta spjärn med både fötter och händer. Planar ut. Närmar mig toppen. Ser inte längre Patrizia och Simon mer.
Pustar ut och tittar bort mot nästa kontroll. Nu blir det brant nedåt. Stenigt. Klippblock stora som bilar som skulle passeras. Minnena från 2015 flimrar förbi. Det går oerhört sakta framåt med krampande ben. Förvånad att det ändå går. Lite svajigt. Hittar skugga i den branta skrevan med lösgruset upp mot Glyder Fach. Uppe på platån är det månlandskap av sten. Märkliga stenformationer.
Knäpper några bilder men orkar inte riktigt ta in allt. Behöver ta mig framåt. Ser Snowdonmassivet med Crib Goch tvärs över dalen. Nästa utmaning idag. Men dessförinnan ner i dalen emellan till vandrarhemmet Pen-y-pass som en räddande oas i öknen. Jag börjar stappla ner. Stavarna hjälper till för att hålla balansen och bromsa med. Brant i början men sedan lite lättare vissa partier. De tre km tar mig nästan 45 minuter. Ser efteråt att snabbaste tid var 23 minuter av tidigare mästaren vid 2012, Steve Birkenshaw. Måste ha flugit ner.
Bestämmer mig för att i Pen-y-pass har jag min chans att få ordning på kroppen. Måste vända på den nedåtgående trenden. Få kroppen att funka. Tigger åt mig saltpåsar. Får tre stycken. Vill ha fler, många fler. Får det.
Köper på mig en dricka och salta chips. Vräker i mig vatten. Chips och salt. Behöver mer.
Köper en till dricka att ta med och en läskande glass. Benen känns bättre. Ger mig iväg med upptankade flaskor. Nu 4 stycken. Redan på den stenlagda vägen upp mot Snowdon och Crib Goch börjar benen leva rövare. Inte mycket att göra än att gilla läget och streta på. Till slut fick stavarna plockas undan även här när det blev brant. Klättring på alla fyra inleddes. Brant men mer luftigt än på Tryfan.
Det slår mig hur rent och stabilt berget är här. Inga lösa stenar som man oftast möter på bergen i Skandinavien. Här är det bra grepp som man litar på. Hårt vulkanberg.
Efter mycket möda och grymtade är jag äntligen uppe på den spektakulära ryggen Crib Goch. Utsikten är magnifik. Nästan igen vind.
Kommer ifatt två löpare som jag genast lyckas ta mig om. Tar mig lekande fort vidare. Känns kul det här!
Kommer till några av de beryktade “pinnaklarna” där man behöver klättra igen. Några guider hjälper till med rätt väg. Klättrar och klänger bland stenblock och klippor. Greppen sitter.
Ljudet från en smattrande räddningshelikopter är det enda som stör i omgivningen. Låter olycksbådande. Får långt senare veta att en löpare fått hjärtflimmer och tillkallat hjälp. Ironiskt nog samme Steve som tidigare dundrat ner till Pen-y-pass på 23 minuter. Allvarliga saker kan hända alla. Ingen är osårbar.
Kommer till slut fram till trigg pointen vid Carnedd Ugain med sina 1065 meter över havet. De 2 km över ryggen tog nästan 50 minuter. Tog 43 förra gången. Nu är det värsta gjort. Krampen i benen har upphört nu gör det ont i låren konstant istället. Fast lite mindre. Springer vidare mot banans och veckans högsta topp Snowdon. Lättsprunget bredvid järnvägsvallen. Jo, det går en turistjärnväg upp till toppen!
Kommer ifatt en brittisk löpare jag som jag gör följe med till toppen. Han babblar på men jag uppfattar ingenting vad han säger. Nån konstig brittisk dialekt som jag i mitt nuvarande trötta tillstånd inte lyckas avkoda.
Stannar upp vid toppen och begrundar utsikten. Vackert. Ser morgondagens första topp Cnicht på andra sidan dalen. Solen börjar snart gå ner. Dax sätta fart. Först brant ner på steniga stigar innan det blir brant uppför sista berget Y Lliwedd. Uttalas tydligen [Örs shivev]. Walesiskan känns inte logisk.
Når toppen på den smala kammen. Ingen kontroll här uppe vilket fanns 2015. Fortsätter vidare. Terrängen övergår till mer gräsbeväxt mark. Inte mig emot. Mer lättsprunget. GPS-klockan har låst sig men jag har bra löpare framför som jag har sikte på. Blippar sista kontrollen.
Nu ser jag nattlägret nere i dalen. Riktigt branta grässluttningar nedför. Nu hade mina andra skor varit behövliga.
Tar hjälp av stavarna för att bromsa då benen är rejält stumma. Löparna runt om är lika dåliga på att springa nedför som jag. Går lika sakta. Jag undviker att halka. Andra faller.
Kommer in till målet ca tio i åtta. Får mitt kvitto med dagens statestik. Placering 109. Blir uppriktigt förvånad. Var är de andra 250 som startade? Får inte ihop det.
En funktionär bär mina väskor till tältet. Patrizia och Simon är där. De kom dit 30 minuter tidigare. Inte mer?
Flyttar in bredvid dem. Hälsar på min granne Morten som har platsen bredvid.
Letar fram mina ombyteskläder och haltar mig fram till bäcken för att blaska av mig. Skönt få bort den värsta saltet från kroppen. Innan jag är klar har mörkret fallit. Knotten är på hugget direkt. Kliar i hårbotten. Pannlampa och knottnät kvar i tältet. Letar mig tillbaka och får till slut ljus i pannlampan och får på mig lite mer kläder och går till mattältet. På med mask för att hämta maten. Enda stället förutom i bilar där vi behöver det.
Provar lite pommes. Försöker få i mig det. Kroppen inte alls hungrig. Känner mig lite illamående. Får i mig lite bröd istället och går tillbaka och börjar fixa med grejerna och sovsäcken. Pratar lite med Simon och Patrizia om dagen. De är på väg att lägga sig för att komma iväg tidigare dagen efter. Vi är lite ur synk med våra göromål. Gör ett nytt försök med maten och får i mig lite den här gången men illamåendet släpper inte riktigt.
Går och lägger mig och somnar fort då sömnbristen börjar bli påtaglig.
Dag 2 – 59 km 3400 hm
Det är en sliten löpare som kliver ur sovsäcken vid strax före halvfem-tiden. Låren är stela efter gårdagens påfrestningar. Får i mig lite frukost och går tillbaka och gör iordning fötter och plockar ihop.
Ligger lite efter Patrizia och Simon så dom sticker ut före mig. Kommer ut klockan 7 efter att jag i sista stund sprungit tillbaka till tältet och hämtat stavarna som jag glömde.
Lugn och skön inledning på grusvägar och stigar i skogen. Förvånadsvärt bra med kraft i benen på väg upp på Cnicht som är första kontrollen.
Går sämre när jag ska ner för nästa sluttning. Ingen styrsel i benen efter gårdagens misshandel. Vid en liten reservoar fyller jag på flaskorna igen så att jag har 4 flaskor med vatten och sportdryck. Några tar ett svalkande bad. Det kan behövas. Solen ligger på hårt i nästa stigning. 28 grader är prognosen för dagen. Snaran runt pannan dras åt och svetten rinner liksom energin ur kroppen. Når Moelwyn Mawr efter en skön avslutning i svag lutning.
Värre blev det mot nästa kortsträcka till Moelwyn Bach med branta sluttningar med ett mindre bonusberg mellan. Brötigt och svårt få flyt på löpningen och vandringen. Var det verkligen så här jävligt 2015?
En till nedförsbacke genom ormbunkssnår där jag sprang fel vid några tillfällen.
Började snegla på klockan insåg att det började bli ont om tid. Låg långt över de sk Guidens Time som är den rekommenderade tiden för att hinna med Cut-off på Support Point. Även Cut-off på nästkommande vattenstation började bli oroväckande nära. Kommer ut på lättsprungna vägar ner mot Ffestiniogdalen och försökte hålla tempo men det fanns ingen energi i benen. Försökte dricka men det hände inte mycket så jag stapplade på så gott det gick i solgasset.
Passerade en pub där det satt löpare och vilade och köpte en svalkande dricka. Ropade att det bara är 40 minuter till cut-off men dom tyckte det var lugnt och satt kvar.
Under nästkommande långa uppförsbackar plockade jag björnbär som växte på murarna efter vägkanten. Gott med något annat än sportdryck. När jag blev törstig igen tog jag några klunkar sportdryck. Dröjde inte länge innan det började bubbla i magen och jag kräktes upp alla bär som jag gått och samlat. För mycket av det goda. Onödigt arbete.
Det oundvikliga är ett faktum. Jag når Water Point 8 minuter för sent. Det är Game Over. Är egentligen inte besviken. Har förberett mig under traskandet i backarna. Räknat på tiden till Support Point om jag ändå klarat den här Cut-Offen. Hade blivit tajt även mot den också. Vet inte om jag hade klarat hålla tillräckligt tempo på den 8 km länga sträckan över fjället. Den tillryggalagda delen var den lätta. Det svåra hade inte ens börjat. Ingen mening att älta. Bara konstatera. Värmen var hård och skoningslös. Jag var inte ensam. Första dagen var det 118 deltagare som fick sina drömmar i kras. Jag var inte en av dem då. Jag blev på tur dag två.
Det blir lite väntande i skuggan vid Water Point. Hinner gå ner och titta på den närliggande dammen.
Två minibussar har anlänt efter besöket vid dammen. Sätter oss i bilen. Mask på. Rullar iväg.
Passerar snart ett stort kärnkraftsverk ute i ingenstans! Trawsfynydd nuclear power station ,tydilgen nedlagt och står på avkylning. Dagens mest oväntade iakttagelse!
Åker parallellt med bergsområdet som löparna springer på. Rhinogs. Ser lika brutalt ut från bilens fönster som dess rykte. Snart framme. Åker förbi campingen en liten bit som jag minns från 2015.
Vi är tidiga till tältlagret. Allt är inte igång men våra 15kg väskor är där så jag börjar gå ner till floden och badar. Mer vatten än gårdagens badkar. Knotten har inte vaknat ännu. Vilka kontraster att vara framme i dagsljus och värme!
Hänger upp lite blöta kläder på tork och går och försöker äta. Går bättre idag med “Chipsen”, Pommes frites. Får i mig det nu.
Har internetuppkoppling idag och gör lite uppdatering på Facebook om mitt nederlag. Kollar mailen. Inga svar på sista Covittestet ännu.
Funderar igenom resten av veckans upplägg. Planerar göra halvdag imorgon. Låter kroppen återhämta sig från två dagars värmechock.
En av anledningen att jag kom hit var att göra de nya delarna. Dag 5 och 6. Övriga dagar får jag se som transport nu. Matchen är ändå över. Får göra så bekvämt det går. Mjölka mig fram. Så får det bli.
Äter middag när den börjar serveras. Lägger mig tidigt ikväll. Hör och noterar när Simon och Patrizia kommer in i mörkret. Somnar snart om igen.
Här blir det lämpligt att bryta. Snart dags för omstart av veckans äventyr men nya förutsättningar.
Här kan du läsa fortsättningen.