Race report Ursvik Ultra

Lördagen den 19 mars var jag till Stockholm och sprang Ursvik Ultra. Det är ett klassiskt lopp i ultrasammanhang som genomfördes för första gången år 2000. Loppet går på det 15 km långa kuperade terrängspåret Extrem i Ursvik i närheten av Kista där de som springer fulldistansen 75 km gör 5 varv. Starten har tidigare varit vid midnatt då man fått sprungit ungefär de 3 första varven i mörker och för att sedan möta gryningen på 4:e varvet. En ganska mäktig upplevelse.

Årets upplaga var den 19:e i ordningen och det går alltid på vintern i slutet av mars eller början av april beroende på hur påskhegen infaller. Det medför att underlaget kan skifta från år till år med allt från torr bana till snö och is.

Från och med förra året så gjordes upplägget om så att starten är på eftermiddagen kl 15 istället för vid midnatt. Ett sätt att få loppet lite mer tillgängligt och lättare att få funktionärer att ställa upp. Samtidigt försvann även det unika att möta gryningsljuset.

Det här var min 5:e start där första gången var 2001. Alla tidigare starter har skett på fullängdsdistane 75 km men den här gången nöjde jag mig med den kortare 45 km klassen med 3 varv. Mitt syfte var att springa en tävling och hålla lite högra fart att när man harvar runt ensam på långpassen hemma. Min målsättning i tid var 4 timmar och 30 minute, alltså 90 minuter per varv i 6-minuterstempo.

Jag åkte ditt och hade drygt en timme på mig att hämta nummerloapp och byta om och andra förberedelser innan start.

Starten gick kl 1500 för alla klasser. Inledningen av banan följer ett brett motionsspår. Underlaget bestod mestadels av snöslask med vissa hala och isiga partier. Jag tyckte jag gick ut ganska lugnt och kontrollerat men såg på min pulsmätare att jag nog borde sänka farten vilket jag senare gjorde. Framför mig drog det iväg löpare i högre fart men jag slog inledningsvis följe med några som höll jämn fart med mig. Bakom mig var det en lucka på säkert 30-40 meter. Banan snirklade fram och efter ca 4 km kom vi fram till banans längsta och brantaste backe som brukar kallas St Pers backe. Här fick man verkligen lägga in gångväxeln då det mot slutet blev riktigt brant och svårt att hitta bra fäste i snösörjan.

Lite senare började det kännas lite för ansträngande sänkte jag farten lite och fick därmed släppa lite på klungan jag hade framför mig. Trots att farten bara sänktes med kanske 5 sek/km så började löpare bakom komma ikapp. Kändes lite stessande då mitt tempo inte verkade passa in alls med övriga löpares fart.

Nåja, jag klockade av 5 km, 7.5 km och 10 km för att ha ett humm om hur mycket man hade kvar. Något som jag också gjorde förra gången 2015. Ett bra sätt att ha några delmål. Sista 4 km av varvet gick mestadels på smala stigar till skillnad från den gamla banan där det nästan bara var elljusspår. Helt klart roligare med stig även om det tidvis var väldigt halt speciellt i nedförsbackar. Mina dubbade Inov-8 Race Ultra gav bra grepp trots att mönstret börjat bli rejält slitet.

Till varvningen kom jag in efter ca 86 minuter. Kanske hade gått lite väl snabbt men bra men några minuters marginal då mitt mål var att snitta varje varv på 90 minuter. Jag hade säkert minst tio löpare inom synhåll då jag klaffsade in de sista metrarna i snömådden öven tidtagningsmattan. Jag gjorde ett snabbt stopp och drack en mugg blåbärssoppa och byte sportdrycksflaska från min kylväska innan jag drog vidare.

Varv 2

Till min förvåning var jag helt ensam på väg ut. Alla de andra som jag såg vid målgång verkar tagit längre tid på sig vid varvningen. Var ganska skönt att springa ensam i eget tempo och inte bli påverkad av andra. Det dröjde nog säkert 10 minuter innan något löpare syntes till. Framme vid 7.5 km, halva varvet märkte jag att jag hade sprungit över 5 minuter långsammare än mot det första. Ingen större fara utan mest ett konstaterande och dessutom att nu var halva loppet avklarat.

Efter 10km passeringen (25 km totalt) kände jag av första stumheten i benen och bara några minuter senare blev det en liten felspringning. Ett tydligt tecken på tröttheten började sätta in på allvar. Det hade även börjat mörkna lite så det kan också varit en bidragande orsak till att jag såg fel på en vägvisare. Förutom att regelbundet sippa på lite sportdryck tog jag nu även en gel för att fylla på energin. Resten av varvet gick bra även om det nog gick lite saktare.

Varvningen nådde jag nästan exakt klockan 18:00 och hade därmed varit ute i tre timmar. Det här varvet hade tagit ca 96 minuter så möjligheten att klara målgång på 4:30 kändes ganska avlägset speciellt då jag kände mig riktigt trött vid det här laget. Jag tog lite mer tid vid den här varvningen och smakade lite bullar och annat smått och gått från energibordet. Tog på mig min pannlampa och även en buff på huvudet då det kändes lite kyligare nu. Ny flaska sportdryck fyldes på i västen och jag blandade även i sportdryck i min andra flaska där jag tidigare bara haft vatten i.

Varv 3

Det var med tunga ben jag gav mig ut på sista varvet. Det långa sega slakmotan första hundra metrarna kändes nu ännu långsammare. Den här skulle nog bli ett tungt varv. Efter kanske 20 minuter hade det mörknat så pass mycket att det var dax att tända pannlampan. I början blev det inte så mycket märkbart ljusare men i takt med att blev mörkare i skogen gjorde lampan mer och mer nytta.

Om avslutningen av andra varvet kändes långsamt var det inget mot hur det kändes nu. Mitt tempo var markant långsammare och det blev mer och mer gång i backar. Det var sällan jag sprang snabbare än 6:30-tempo änns i medlut. Lite då och då kom det ifatt andra löpare och vid första anblicken fick man intrycket att de spurtade förbi innan man själv insåg att det var jag själv som sprang så enormt sakta. Allt är relativt.

Jag kämpade vidare i mörkret med målsättningen att bara ta mig i mål. Men mot slutet sista 5 km hade jag åtminstone format en ny målsättning att ta mig i mål på under 5 timmar. Skönt att ha något mål att jobba emot. Under sista 3 km tror jag att jag lyckades höja tempot lite trots en liten felspringning och lyckades ta mig imål på på under 5 timmar med 2 minuters marginal. Skönt!

Sammanfattning

De här 45 km var nog det längsta jag sprungit sedan november på Malingsborundan. Kroppen blev nog minst sagt lite chockad och även jag att jag så stum i benen efter 25 km.
Jag provade den nya sportdrycken Maurten, uttalas som Mårten, som är unik på det sättet att den innehåller mer energi än vad annan traditionell dryck gör. Extra kul att det är utvecklad i Sverige.

Normalt ska man ju inte experimentera med nya saker på tävlingar men ibland får man göra undantag. Jag använde deras 320kcal till 0,5 liter vattenflaska. Drack en flaska per varv. Tycker den fungerade. Lite sliskigare smak än den smaklösa Tailwind som jag använt tidigare.
Att jag blev så trött efter 25 km tror jag inte berodde på energiupptaget snarare att jag tränat för lite på riktigt långa pass. Behöver få in några såna till.
Mitt skoval och strumpor fungerade bra. Inga skavsår den här gången heller.
Återhämtningen efteråt gick väl lite sådär. Var ut och sprang lite på måndagen och tisdagen men då var benen riktigt stela. Fick sedan inte tid att springa förrän på Långfredan då det till och med blev två löppass och då kändes benen bra igen.