Kiruna Extreme – Fjällöpning i tunn luft

Då var det gjort då. Ett av årets häftigaste löptur. Kiruna Extreme Mountain Marathon (KEX)
I ett av Sveriges mest spektakulära område.
Högalpin terräng med bergstoppar över 2000 meter och glaciärer. Och inte minst med sten så att det räcker för flera år framöver!

Tävlingen har funnit med i min planeringen ända sedan i december förra året så det har funnits gott om tid att förbereda sig. Olyckligtvis hamnade den ganska när AXA Fjällmaraton som gick två veckor innan men jag har återhämtat mig från den utan problem. Däremot åkte jag på en förkylning tidigare under veckan som lyckligtvis blev bättre närmare tävlingen.
Jag och Bosse åkte upp med förmiddagsplanet till Kiruna på torsdagmorgonen från Arlanda. Man såg en hel del löparryggsäckar bland resenärerna så vi var minst sagt inte ensamma om att åka upp för att springa.
Väl uppe checkade vi in på Camp Ripan där även tävlingens högkvarter var beläget i en närliggande byggnad.

På eftermiddan packade vi klart våra ryggsäckar inför tävlingen och tog en liten provtur i omgivningarna. Min ryggsäcksvikt hamnade på strax under 4,8 kg (exklusive vatten) när allt var klart. Av detta var ca 1,5 kg mat och energi som skulle konsumeras under loppet och i nattlägret.

Innan det var dags att gå till sängs hann vi även med en rejäl pastamiddag och ett tävlingsmöte där vi fick den senaste informationen från tävlingsledningen.

Tävlingsdags

Efter en god natts sömn vaknade vi ganska tidigt och gick iväg och åt frukost och hämtade sedan ut tävlingskartorna.
Våra gissningar hur banan var dragen besannades mer eller mindre. Möjligen hade den verkliga banan inte fullt så många toppar att bestiga som vi hade trott. Vilket även var ganska skönt.

 

I Nikkaluokta hade vi någon halvtimme på oss med de sista förberedelserna inför start och vädret blev bara bättre och bättre.

Och så klockan 09:00 höjdes äntligen flaggan och starten gick!

Som vanligt var det lite rusning i starten. Vi hittar snart ett tempo som känns överkomligt även om det kändes lite högt för att orka i två dagar. Tätklungan på 2-3 lag försvann ganska fort och en annan klunga hade vi sikte på ganska länge. Efter några kilometer vek vi av på en mindre stig som ledde oss upp mot fjällsluttningen på väg mot första kontrollen. Skogen glesnade och vi kom upp på kalfjället och vidderna med en enorm utsikt öppnade upp sig.

När vi tog oss högre upp började också den stenbundna marken att tillta och det gick långsammare att springa. Men efter första kontrollen och lite mer promenad över steniga partier började det äntligen luta neråt och de gräsbeklädda fjällhedarna började åter dominera. Här gick det äntligen börja springa mer avslappnat på vår väg ner mot Kebnekaise fjällstation där nästa kontroll var placerad på den lilla “hustoppen” precis bakom stationen.

 

 

Därefter fortsatte vi leden bort mot Singistugorna och passerade även nattlägret efter ca 3:15 och 22 km. Drygt halva banan avklarad. Tolpagornis branta topp tornade upp sig mer och mer och vi vek in på en mindre stig upp mot Singivagge och vidare motdet spektakulära vattenfallet Silverfallet.

 

 

 

Efter det smala passaget kom vi ut i ett stenområde med sten utan dess like. Det gick enormt långsamt att ta sig framåt då man hela tiden var tvungen att både se och känna var man satte fötterna på de lösa stenarna. Bosse hade även en liten svacka här så det gick ännu saktare. Ytterligare ett till lag kom ifatt oss strax före kontrollen vid sjön Singijaure.
Därefter påbörjade vi en av de mest utmanande sträckor som jag någonsin har sprungit. Vi skulle ta oss från sjön belägen på ca 980 meter upp till Kebnekaises sydtopp 2100 meter efter den så kallade Durings led. Dalgången bestod av sten, sten och åter sten. Emellanåt hittade vi dock några snöfält som gick att följa. Längre upp i dalen passerade vi en sjö som fortfarande var delvis isbelagd.

 

Strax efter sjön gör vi dagens egentliga enda vägvalsmiss. Istället för att fortsätta dalgången upp till leden som går mot toppen hänger vi på de två andra lagen framför oss som har börjat gena upp på den branta bergssluttningen mot Kebnekaise. Det är väldigt brant och de flesta stenarna sitter löst och rör sig så fort man kliver på dem. Vi har i det här läget ca 700 höjdmeter kvar att ta innan kontrollen.

Men vi traskar på tills vi når den markerade leden. Väl ute på leden blir det enklare att gå då den ofta består av grus och mindre stenar. Här uppe möter vi förutom turister även den första snön som föll helgen före tävlingen. Sikten har också blivit sämre då vi är uppe bland molnen. Vi möter även ett och annat lag som varit uppe på toppen och tagit sin kontroll.

Vi tar även beslut att fördela om vikten mellan våra ryggsäckar så att jag tar Bosses matpåse. Ett effektivt sätt att avlasta den person som för tillfället har det tyngre. Bosse verkar piggna till och jag känner att det går lite tyngre efter en stund. Inte bara på grund av det extra kilot utan också av att min sportdryck börjar ta slut. Jag hade “bara” med mig 8 påsar som jag skulle ta varje timme och vid det här laget började vi inse att maxtiden på 10 timmar började närma sig oroväckande.

Vi når till slut toppen efter 7:45 och har bara 2:15 att hinna ner före maxtiden. Vi ger oss snabbt av efter att ha tagit några bilder vid toppröset. Sikten är ändå bara ca 100 m så utsikten är tyvärr inte så mycket att njuta av idag.

Det går snabbare nerför än vad det tog uppför och till slut är vi nere vid Kaffedalen och måste börja plocka höjdmeter igen när vi står framför en 200 meter stenhög som kallas Vierramvare. Det går relativt bra och jag dricker upp min sista flaska sportdryck och vi har bara nerförsbacke kvar ner mot Kittelsjön och Kitteldalen. Vi når till slut nattlägret efter 9:45 och kan andas ut med en kanelbulle som de snälla arrangörerna bjuder på efter målgång.

Nattlägret

Efter att ha fått ut våra kartor och ätit två portioner frystorkad mat var det dags att lägga sig. Tältet var ganska litet men det räckte till för oss två. Bosse hade en ganska orolig nattsömn med en obekväm kulle under ryggen som kändes genom det tunna liggunderlaget. Jag tycker jag sov riktigt bra på mitt uppblåsbara liggunderlag och sov hela natten utan avbrott.

Dag 2

Vi ställde klockan på väckning strax före klockan 6 för att hinna med frukost och packning.
På stela ben gjorde vi i ordning oss ganska snabbt.

Vi skulle starta i masstarten klockan 8:00 medan jaktstarten för de som var mindre än 1 timme efter ledaren skulle starta från klockan 8:15.

 

Vi inledde med en kort sträcka nere i dalen innan vi vände norrut mot Kebnetjåkka 1531 m. Lite drygt 900 höjdmeter skulle avklaras. Vi tog sikte på några gräsbeväxta strängar som senare övergick till sten.

Fortfarande en bit kvar

Kebnetjåkka Lilltop 1531m. Riktigt fin utsikt i alla riktningar.

Härifrån fortsatte vi vidare ner mot Tarfaladalen. I början på en platå med lätt lutning innan det blev riktigt brant nerför.

Banan fortsatte sedan över Tarfaladalen på andra sidan genom ett pass och ner mot en sjö på andra sidan. I början lika stenigt som det första bergen men vi hade magnefik utsikt mot Kenbekaisemasivet.

Efter denna ödsliga plats blev det äntligen lite flackare och mer lättlöpt terräng där det gick att springa på. Vi hade en bemannad kontroll efter ca 5km och sedan skulle vi korsa dalen upp på en topp belägen på ca 1400 meter. På väg dit hade vi börjat närma oss ett lag som vi släppt säkert 15 minuter under de tidigare sluttningarna.

När vi nådde toppen var vi i princip ifatt. På vägen nerför såg att vi att vi drog ifrån ordentligt. Här följde dagens roligaste sträcka men en fin fjällhed, visserligen med en del sten men ändå riktigt löpbar och vi hade ytterligare ett lag i sikte som vi tog in på.

På nästa sträcka upp mot sista toppen hade vi stor nytta av höjdmätaren då vi kunde “klättra” upp ca 150m och sedan hålla konstant höjd fram till sista lilla berget. Tack vare detta kunde vi komma ifatt det lag som vi hade haft sikte på under utförslöpningen som hade haft problem att hålla höjden.

Efter några hundra meter brant nedstigning kom vi ner på den stig vi sprang till första kontrollen under första dagen. Vi tappade lite på damlaget framför oss under den steniga delen men när vi var nere vid trädgränsen var vi ifatt dem och hade sällskap ner till näst sista kontrollen vid en bro. Därifrån återstod det ca 3 kilometer på den breda vältrampade och leden in till Nikkaluokta. Här tryckte Bosse gasen i botten och jag hade jämnt göra att hänga med. Den här gången var det inte maxtiden som vi skulle klara utan istället bussen som avgå klockan 17:00! Sista kontrollen såg ut att ligga i anslutning till leden men när vi nästan var framme vid målet såg vi att vi hade sprungit förbi kontrollen och blev tvungna att följa snitslingen tillbaka på en parallellväg. Vi tappade ca 6 minuter på detta misstag men detta var ändå en av våra snabbaste sträckor på hela tävlingen trots att även de flesta andra lag hade gjort samma misstag.

Trevligt nog gick inte bussen förrän klockan 17:30, ca 30 minuter efter vår målgång så vi hann med att njuta av en nygrillad hamburgare och kall öl innan vi kunde stappla in på bussen tillbaka till Kiruna!

Sammanfattning

Vi slutade på en total 6e plats i Extremklassen efter att ha tagit en placering sista dagen. Totalt hade vi sprungit eller åtminstone tagit oss fram ca 82 km och klättrat nästan 5000 höjdmeter på knappt 19 timmar.
Det var utan tvekan mitt längsta och tuffaste bergsmaraton som jag sprungit även om distansen totalt sätt var kortare här än i England i våras.
Trots att det var långt så kändes mina ben oförskämt bra dagarna efteråt. Faktiskt det lopp som påverkat mig minst av alla de åtta bergsmaror som jag nu har avverkat. Detta lovar gått inför framtida utmaningar.
Vad gäller energiintag under tävlingen fungerade det nästan perfekt även här liksom alla de andra loppen där jag använt Tailwind på. Enda lilla negativa här var att jag hade för lite pulver med mig under första dagen.

Även om det var vackra och spektakulära vyer så var loppet ändå en liten besvikelse pga av all sten som gjorde att det blev så svårsprungit. Jag bedömer att nästan hälften av banan bestod av mer eller mindre svårframkomlig stenbunden “Blockmark”.

Kolla in ovanstående roliga såg som framfördes på banketten.
Jag är ytterst tveksam till om jag vill springa någon mer tävling i detta område igen. Om jag ändå gör det måste jag träna mer på att springa i sten.
Trots allt en trevlig och rolig tävling med duktiga funktionärer och tävlingsledning.