Ursvik Ultra – en kylslagen historia

I helgen sprang jag Ursvik Ultra i Stockholm.

Tävlingen är 75 km och man springer 5 varv på ett kuperat terrängspår mitt i natten med pannlampa.
Den här gången gick loppet två veckor tidigare än vad det brukar göra och dessutom hade vårvärmen tagit semester och ersatts av snöfall på fredagen före och rejält kyla på natten. Prognoserna talade för 3 till 4 minusgrader.

Efter en ganska lång dags väntan på lördagen åkte jag upp tillsammans med Niklas Holmström och Magnus Andersson från VLK på lördagkvällen. Magnus och jag har tidigare tävlat tillsammans på en del multisportlopp och cykellopp i min förra “karriär”.
Numera har vi båda trappat ner till endast löpning.
Under lördagen hade jag packat i ordning en låda att ha vid varvning med färdigblandade flaskor som jag enkelt skulle kunna byta vid passage. Jag hade även packat ner ett par dubbade skor ifall det skulle visa sig behövas. Även lite extra kläder och energi-gel hade jag i min låda.

Vid halvtiotiden på lördagkvällen var vi framme och hämtade ut våra nummerlappar innan vi bäddade ner oss någon timme i våra sovsäckar i motionsgårdens gympasal.

En timme före start vid elvatiden gick jag upp och började byta om i omklädningsrummet.
På fötterna blev det tåstrumpor och mina Inov-8 Race Ultra med tillhörande gaiters.
Ett par Trimtextights (dumt nog utan långkalsonger under) och Marinoöverdel med en t-shirt och ytterst min ljusblåa Marmotjacka. Stickade vantar och fleecemössa på händer och huvud.
Sedan givetvis min vanliga Ultimate Direction löparväst med två batterier i ryggfickan så att det skulle räcka hela natten.

Varv 1

Precis klockan 24:00 blev vi ivägskickade av tävlingsledare Johan Hamilton.
Jag stod ganska långt fram i startleden och kom iväg bra. Längst fram var det en handfull löpare som satte av i riktigt högt tempo. Själv valde jag lite lägre fart och hade sällskap av 4-5 andra löpare. Inledningen av banan är som bekant eljusspår så tempot var ganska högt men inte så att man blev andfådd. Den befarade snön lyste med sin frånvaro. I princip var det helt snöfritt och marken var torr och isfri så jag sprang med skor utan dubb.
Efter ca 2 km på eljusspåret vek vi in på den oupplysta delen av banan och pannlamporna fick tändas. Värmen började så smått komma ut i kroppens alla delar och jag plockade faktiskt av mig vantarna för att inte bli svettig. Här och var fick man hoppa över och springa runt en och annan lerpöl. Oftast var de frusna men ibland även ganska leriga. Som så ofta vill man försöka undvika att bli blöt om fötterna så länge som möjligt speciellt när det är ett så pass långt lopp. Väl ute på stigarna började det riktigt roliga. Stigen ringlade sig fram och tillbaka och man kunde ofta se mötande ljus med löpare tiotal meter från sin stigen man sprang på. Hittills var backarna ganska flacka men efter ca 4 km kom den beryktade St:Pers backe med sina 35 höjdmeter på 200m. I början var den inte allt för brant men vid passage av en väg brantar det till rejält och sista biten är det ännu brantare så att man nästan måste gå sick-sack för att få fäste. Givetvis gick jag upp för backen som alla andra om inte annat för att spara på benen. Därefter följde ett fint parti med berghällar där man fick skutta både upp och ner för stenar mm. Riktigt trevlig del av banan innan man kom ut på ca 500m grusvägslöpning i lätt nedförsbacke som sedan tog vid på ängsmark en bit.  Sen blev det åter en riktigt brant men kortare backe tillbaks upp på samma berg igen och mer små stigar. Nu började man närma sig varvets mitt på 7.5 km. Förra året när jag sprang hade jag en liten ritual genom att kolla på GPSen när jag närmade mig 7.5 km varje varv. Minns att det diffade bara ca 20-50 meter mellan varven då. Den här gången noterade jag en liten stig till vänster strax efter en höjd till höger när vi passerade exakt 7.5 km och på ca 41 minuter.
Kändes skönt att veta att nu är det mesta gjort av varvet. I praktiken mäter dock ett varv några hundra meter längre än 15 km så det var egentligen inte mitt på.
Strax därefter vände banan nästan 180 grader och man följde då en järnväg och det blev lite mer öppen och samtidigt lite kyligare när man sprang ner mot några fält. Här i nedförsbacken ökade mina medlöpare farten lite men jag valde att släppa lite för att spara på krafterna. Samtidigt visade min pulsmätare på nästan 180 slag i minuten. Troligen blev det störningar från järnvägen då det absolut inte kändes speciellt snabbt.
På väg upp från fältet hade man en riktigt seg lång uppförsbacke. Så där retligt flack att man inte gärna kunde gå i den för då skulle man tappa för mycket tid utan det var bara att gneta på. Därefter följde det lite fler upp och nedförsbackar. Här unnade jag mig att att gå istället för att springa. Insåg att jag bara tappade några steg på löparna framför men att jag ganska snabbt var ifatt dem när jag väl började springa när det flackade ut.
Tio-kilometerpasseringen var också en sån där punkt som jag försökte klocka av mot GPS:en. Lite kul grej att hålla sig sysselsatt med. Vid det här laget började jag känna mig lite frusen om benen så jag plockade på mig mina vantar igen. Trots detta blev jag inte speciellt mycket varmare om benen utan sprang och småfrös. Benen började också kännas lite orkeslösa. Känslan var ungefär som om kylan bromsade benen och det kändes inte längre så lätt och ledigt. Efter ytterligare några km på mindre stigar kom vi ut på elljusspåret. Spåret var mestadels ganska flackt men vid några tillfällen skulle man upp för några rejäla branta backar. Vissa sprang jag i och andra promenerade jag raskt upp för.
Till slut var jag framme vid målområdet igen. De löpare jag hade haft sällskap hade dragit ifrån lite så jag kom in ensam till varvningsområdet. Tiden var drygt 84 min så det hade gått relativt fort ändå. Kanske lite för fort för min del för att orka hålla samma tempo i  fyra varv till.
Nåja vid varvningen försökte jag göra ett snabbt stopp och byta flaskor. Jag bestämde mig även för att dra på mig ett par vindbyxor i hopp om att få upp värmen i mina kalla ben.

Varv 2

Flaskbyten och påtagning av byxorna gick ganska fort så jag sprang ut ensam. Efter nån kilometer på eljusspåret kom Niklas och hans kompis Tobbe ifatt som hade varit strax bakom mig vid varvning. Slog följe med dem men sprang ändå i mitt eget tempo så ibland var de ett 20-tal meter förra och ibland var jag i rygg på dem. Inför den branta backen vid 4 km tog vi alla en kollektiv kisspaus och en fjärde löpare kom ifatt oss (tror det var Rasmus Stenemo). Vi höll sällskap på samma sätt resten av varvet. Jag kände mig lite mindre kall om benen med vindbyxorna men helt bekvämt och avslappnat kändes det dock inte. Lite oroande var att jag började känna av mina hälsenor vilket jag haft till och från senaste veckorna. Försökte stetcha ut dem lite i steget lite då och då men tror inte det hjälpte så mycket. Det var främst i backarna och på stigarna som jag kände av dem. Nåja. Mina 7.5 och 10 km passage passerades lite tidigare på det här varvet. Troligen pga att under första varvet startade vi ett 30-tal meter framför mållinjen så resterande varv blev lite längre.
Några hundra meter innan elljusspårets början tog mitt första batteri slut och lampan slocknade. Fördelaktigt nog hade jag en kabel med omkopplare så det jag kunde snabbt växla över till mitt andra batteri när jag väl lyckades lirka fram brytare på ryggfickan. Smidigt att slippa stanna och manuellt flytta kontakten!
Tempot på andra varvet blev lite lägre än det första men ändå kändes det som en bra och behaglig fart. Dock kändes benen fortfarande lite tunga.

Varv 3

Jag gjorde ett snabbt flaskbyte vid varvningen och gav mig sedan ut. Klockan var strax före tre på morgonen och de som skulle springa 45 km skulle starta några minuter senare. Så fler löpare väntande snart i banan. Jag sprang ut ensam med en stafettlöpare ca 50 meter före mig. Hade inga ambitioner att jaga ifatt men det kändes ändå lite peppande att ha en rygg framför sig. Efter några km, efter att elljuset hade lämnats kände jag att fötterna gled runt lite väl mycket inne i skona så jag bestämde mig för att stanna och knyta om skorna. Efter det stoppet kom en ensam lampa ifatt mig ganska snart. Det visade sig vara Niklas som kom. Dock utan Tobbe den här gången. Vi hade sällskap en stund med efter den branta backen kändes det som att han lade in en extra växel och drog iväg i en väldig fart, eller om det var jag som började springa långsammare. Efter drygt 6 km kom de första 45 km löparna ifatt och man fick några uppmuntrande hejarop av dem.  Vid det här laget hade det börjat kännas tungt igen. Benen kändes åter igen kalla och jag tror nog att temperaturen hade gått ner en del sedan starten. Hörde efteråt att det hade varit ner mot -7 under natten. Sista 5 km av varvet började gå riktigt tungt och lite oroliga tankar på fortsättningen började komma upp. Att klara alla 75 km på 7:30 (6 min/km) började också kännas mer och mer avlägset.
Väl ute på elljusspåret bestämde jag mig för att gå “all-in” med all energitillskott jag hade med mig. Drog i mig två stycken gel och en nötkräm och den mesta vätskan i hopp om att få lite mer energi kroppen. Tyvärr kände jag inte något förändring alls och det gick nästan ännu långsammare. Började  åter få ont i hälsenorna och knäna i de sista uppförsbackarna. Dessutom frös jag mer och mer nu, troligen pga energibrist och lägre tempo.
Nu var tankarna mer på om jag skulle fortsätta och springa och frysa med onda hälsenor 3 mil i 3-4 timmar till eller kliva av vid varvningen.
På väg uppför sista backen tog jag beslutet att bryta vid varvningen.
Kanske inte något beslut jag är särskilt stolt över men ändå inget jag ångrade efteråt.

Så istället för att fortsätta blev det istället en kort promenad tillbaka till motionsgården för att dusch och ta en bastu.
Efter det gick jag ner till gympasalen och sov någon timme.
Gick sedan upp till målet för att ta emot Niklas och Magnus strax före sjutiden.

Magnus på 4:56 i 45-klassen efter att ha haft ett plågsamt sista varv med smärtor i knät. Starkt att ändå fullfölja!

Bilder av fotgrafen Gunnar Eld

Resultaten 75km

Slutord/lärdomar

Det här blev inte riktigt vad jag hade tänkt mig.
Tycker jag har tränat bra under vintern och att alla långpass har känts bra och återhämtningen efter passen har varit riktigt bra.

Men här gick det bara trögare och trögare för varje timme.
Om jag ska våga mig på en gissning till anledning så tror jag att det var en kombination av att jag sprang i ett tempo som var högre än vad jag är van vid på distanspassen och att jag helt enkelt hade för lite kläder på mig så att kroppen tvingades bränna extra energi på att hålla värmen.
Med facit i hand kanske man skulle haft ett par underställ under tightsen..
Att jag inte tog upp energipåfyllning på samma fina sätt som har fungerat perfekt tidigare känns lite oroande.
Att jag valde att bryta (min första brytning på länge) tar jag inte så hårt på det här loppet då det egentligen bara har tagit det som en träning och indikering på hur formen är.
Hade jag fortsatt i ut på varv 4 i det skick jag kände mig bara för att fullfölja är jag övertygad att kroppen skulle blivit rejält slitet och kanske rent av skadad.
På måndagen kände jag mig relativt ok i benen även om det givetvis märks av att man sprungit 45 km i kuperad terräng.
Hoppas komma igång med träningen igen på onsdag då det står teknikträning med videoanalys med Markus Stålbom på programmet.