Här kommer fortsättningen av min tävlingsberättelse från Wales. Den tar vid efter de två första dagarna efter att jag tvingats avbryta efter Cut-offen under dag 2.
Dag 3 – 25 km 1150 hm (halvdag)
Idag blev det sovmorgon för min del. Skönt att kunna ta det lite lugnare på morgonen och få lite mer tid för frukost.
Jag kommer att springa “Half Course” idag. En möjlighet för de som fortfarande inte är kvar i den sammanlagda tävlingen. Få en chans att fortsätta. En möjlighet som jag är oerhört tacksam att den erbjuds. Man kunde lika gärna blivit erbjuden transport till närmaste busshållplats. Bye bye, lycklig resa hem!
Teoretiskt skulle jag även kunnat få springa de återstående långa banorna också om jag hade velat. Jag har funderat och vägt den tanken också men kommit fram till att nu är det dag 5 och 6 som gäller för mig istället. Jag vet inte då hur klokt beslutet kommer bli. Framtiden kommer visa. Men det vet jag inte då. Kanske inte ens förrän jag kommit hem.
Två av de andra anledningarna att jag ville göra loppet är i princip över. – Att klara hela banan och göra det bättre än förra gången.
Kroppen är ännu inte i balans efter de två varma dagarna. Tredje dagen skulle bli lite svalare. Åtminstone på eftermiddagen. Passar bra med en “vilodag”. Så får det bli.
Klockan 8 är det samlingen vid Info Point i stora mattältet. Vi har packat klart och lämnat in våra stora Drybags för transport till kvällens nattläger. Dropbagen behåller vi.
Blir uppropade och indelade till olika MPVs. En term jag inte hört men det visar sig stå för Multi-Purpose Vehicle, minibuss på svenska. Vi gör den vanliga startproceduren. Tömmer, checkar och startar med stämpelpinnen vid start och måltältet.
Åker sedan bil till Support Point utanför staden Machynlleth. Ännu ett svårt namn. Vi ser Cadar Idris, bergsområdet där banan går igenom, från bilfönstret. Känner lite besvikelse att jag missar det.
Kommer fram ca kl 9. Vi kommer få starta först kl 1230. Blir lång väntan. Tar promenad in till stan och fikar på ett café. Handlar lite i en affär för att fylla på min Dropbag.
Lägger mig och vilar under ett träd och lyckas somna. Får ett bryskt uppvaknande av dånet från jetmotorer. På himlen hinner jag se ett lågflygande stridsflygplan. Strax efteråt ett till. De är antagligen ute på sin dagliga Mach Loop även kallad Machynlleth Loop . Mäktigt.
Gör mig iordning för start. Två löpare passerar igenom Support Point följt av hejarop och applåder. De är de två som har varit helt överlägsna hela veckan. Spelar i en helt annan division än oss andra.
1230 stämplar vi ut oss från stationen. Går ut i mitten av de 35 som startar. Tänker hitta ett tempo som jag känner mig bekväm med.
Skog i början. Ofta gåbackar och lite platt här och var. Joggar på och kommer förbi ganska många utan att förta mig. Känns kul att avancera i ledet. Gör det gamla klassiska knepet att springa några extra steg när de framför börjar gå och börjar springa innan det planer ut. Avancerar utan att anspränga mig nämnvärt extra.
Kommer till Checkpoint 10. Känner igen mig från 2015. Lite blandat väder med sol och moln. Svalare än tidigare dagar.
Banan vänder upp på öppna slätter med fin utsikt. Det börjar bli brantare backar så jag plockar fram stavarna och börjar mata på i jämnt tempo. Kommer ifatt honom som jag tror ligger först av oss. Här är vinden mer svalkande. Springer vidare i ödsliga hedlandskap med skogsplantage i sluttningarna. Han som jag har passerar drar ifrån när det blir flackare och går att spring mer obehindrat. Kör vidare i mitt tempo. Ensam med närmaste bakomvarande ca hundra meter. Marken är tuvig men det finns ändå lite stig och spår att följa. Fick för mig att det var större vägar här 2015. Minnet kanske sviker. Ändå på rätt väg enligt kockan.
Kommer ner till ett vattenpassage. Ett av de få på banan. Kommer ihåg från 2015 och även från några filmklipp. Minns att det finns en genväg här som jag ritat in på kartan. Provar den och den funkar! Blir några hundra meter närmare. Är förvånad att vi redan är här. Inte långt kvar nu. Ser sista och enda berget på banan för oss, Pen Pumlumon Fawr en bit bort. Minns att det tog en evinnerlig tid att bestiga 2015. Dåligt vägval och dålig sikt den gången.
Ska vika av vägen jag springer på och följa en mindre stig efter en bäck upp mot sjön nedanför berget. Se kartan längre ner. Springer för långt och en löpare bakifrån kommer ifatt och förbi. Vänder tillbaka och tar stigen. Högt gräs och tuvor. Här finns det också en bra genväg att prova. Ger mig ut i höga gräset och behöver ner i bäckravinen först. Ganska brant och högt gräs. Litar ändå på att det är ett bra vägval. Kommer upp på en grusväg som jag följer några hundra meter. Viker sedan upp mot berget i en tydlig sänka. Obanat med grästuvor men hittar ett bättre stråk med kort gräs som är lättare att gå.
Matar på uppför med stavarna i händerna. Kommer in på den lite större leden upp mot toppen. Inte långt kvar nu. Ser ännu inga andra löpare. Lite brantare och jag slår en blick bakåt och ser en ensam löpare en bra bit ner. Tror det är han som drog ifrån mig tidigare under dagen. Tävlingshornen växer i pannan. Nöjd med det tidsbesparande vägvalet.
Träffar på ett kamerateam som följer mig sista biten till toppens Trig Point. Hittar inte orden för svaret på deras frågor. Blir mest något mumlande. Stämplar på toppen och sätter fart neråt mot nattlägret. Ganska flack och lång utförsbacke som jag tror jag känner att jag behärskar ganska bra. Lite snabbare än behagligt tempo. Vill inte blir ifattsprungen. Lite fånigt men tar det som tävling ändå.
Känner igen det mesta från 2015 även här. Ser nattlägret en bit bort och förstår att det inte är allt för långt kvar. Blir lite brantare nedförsbackar och jag får problem. Som vanligt. Killen bakom är nära men inte ifatt. Sista kontrollen vid en grind och det är något kilometer kvar och liten grusväg efter att ha gått över en större väg. Killen bakom kommer ifatt när jag blir stoppad och väntar vid vägpassaget. Vi har sällskap en bit innan han växlar upp och drar ifrån mig 300 meter före mål. Inte värt att jaga på.
Draken var nådig idag. Blev en kort dag. 3:46 och 25 km. Det var värre 2015 då blev det min längsta dag på 13:54 och 72 km.
Blev gott om tid med kvällsrutinerna även idag. Försöker äta mat men jag blev illamående även idag. Kände samma sak i Skottland för tre år sedan. För mycket sötsaker i magsäcken den gången.
Besöker sjukvårdstältet. De verkar ha det lugnt nu innan ankomsten av löpare från banan. Får nån tablett som kanske kan hjälpa. Ska även dricka mer vatten.
Dag 4 – 35 km 1050 höjdmeter (halv bana)
Same procedure as yesterday. Blir halvbana även idag. Magen har inte känns bra under natten. Dagens bana är flackare och mer av transportkaraktär på många vägar. Lockade inte att göra “Full Course” då jag inte behöver. Vill spara mig för morgondagens prövningar.
Packas som vanligt in i våra “em-pe-vies” och körs ut till Support Point. Regnigt och mulet ute vid Elan Village. Finns visst något café inne i byn men känner inte för det idag. Försöker slumra till under regnjackan i en strandstol istället.
Idag släpps vi istället redan klockan elva. Har bytt till en kraftigare regnjacka i Goretex idag. Kan vara bra om det blir hårdare regn.
Asfaltsvägar och mindre byvägar ute på landsbygden i början. Tre löpare drar iväg i ganska mycket högre tempo. Rullar på i ett egen tempo som känns skönt. Känner mig ganska återställd efter de tre första dagarnas mil i benen. Skön känsla. Har lite noteringar om vad man ska vara uppmärksam på och några genvägar nedskrivna på kartan som jag fått av Kerstin Rosenqvist. Rutinerad klubbkomis som gjort loppet två gånger. Ett av tipsen är en genväg genom en sänka när vi lämnat landsbygden och kommer ut på riktiga fjället. Tycker terrängen ser svår ut och struntar i den och kör den rekommenderade istället. Lite längre men säkrare.
I backen upp på fjället kommer Russell Bentley ifatt. Det är han som ligger tvåa i tävlingen. Ser lekande lätt ut när han tassar ifatt även i uppförsbacken. Stretar på över den blåsiga men behagliga fjällvidden och når snart högsta toppen Drygarn Fawr med sina stora stenrösen som syns på långt håll.
Skön sträcka med lätt nedförsbacke mot ett skogsparti. Blir omsprungen av en frustande Simon Roberts som leder hela tävlingen. Försvinner snabbt ur sikte.
Ner i skogen mot Water Point. Minns att här var det skogsavverkningar när jag sprang för 6 år sedan. Nu hade de nya träden börjat växa till sig. Naturen återhämtar sig snabbt. Fyllde upp vatten i en skogsbäck då jag hade fått slut på vatten och kände mig törstig. Var dock inte så långt kvar till Water Point.
Snabbt stopp nere vid Water Point innan jag började nöta asfalt i ganska bra tempo ca 5 km innan vi kom in i ett sumpigt gräsområde. Precis lika svårframkommligt som jag minns 2015. Högt gräs och svårt se var man sätter fötterna.
Till slut ut på den omtalade asfaltsvägen mot målet som så många bävar för. Ca 8 km asfalt, dock nedförsbacke om man tittar noga på höjdprofilen.
Till skillnad från när jag sprang 2015 kändes benen nu ganska fräscha med enbart 27 km i bagaget när jag kom fram. Betade av km för km och provade ta några genvägar som jag hade tittat ut på kartan i förväg. Tror att alla dem gav ganska bra utdelning. Åtminstone blev ingen av dem någon tidsförlust.
I målområdet var det ganska lugnt och stilla. Fick nya nummerlappar och min GPS-tracker inlämnad på laddning.
Området med de blå tälten var mindre idag. Många sammanslagna tält då deltagare lämnat tävlingen. Vårt tält fortfarande “eget”. Vi var sex stycken kvar i morse.
Snabbt bad i ån idag. På tok för kalt för mig.
Besöker puben bredvid ån. Äter en Pulled Pork burgare och en Guinnes. Skönt med annan energi som omväxling. Går över till nattlägrets mattält och äter en tallrik Pomes med majonnäs och salt. Lika bra ladda ordentligt med energi.
Magen klagar inte längre. Inser väl också allvaret för morgondagens utmaning. Lägger mig tidigt ikväll.
Dag 5 – 63 km 3300 höjdmeter
Vi klev upp på drakens nos i måndags. Tog oss upp över dess taggiga huvud och nacke de två första dagarna. Draken frustade och krängde. Dess andedräkt av eld var glödande och het i år. Ett fåtal höll sig kvar. Eldfast pansar. Pannben hårt som stål. Beslutsamma. Många brände sig. Jag höll ut dag ett men elden blev för het dag två. En del föll av helt. Andra klamrade sig kvar till häften. Ryggen på draken var mer böljande några dagar. Jag erbjöds en hjälpande hand som kunde ta mig framåt och jag tog den. Nu är vi framme vid ryggslutet och den långa svansen tar vid.
Med draken har varit i strid. Fått några rejäla hugg. De har läkt men lämnat 8 st tydliga ärr kvar. Vi ser dem inte än med vet att de finns där. Vi kommer bli varse dem om några timmar!
Day Five. The Beast of Days. The Crux.
Idag kommer jag börja springa heldag igen. De värsta ärren från första dagarna i Dantes inferno har läkt. Sätter klockan på 0400 som de andra. Börjar fixa till mina fötter också. Betydligt mindre att göra med dem än Patrizia bredvid som fått stor användning för sitt blizter kit.
Får i mig bra med frukost idag. Äggröra, flingor müsli och en god pirog som jag upptäckte först igår. Blir sittande lite för länge.
Dagens Kit check. Karta, värmejacka och energi. Visar upp mina påsar med pulver i ryggsäcken.
– Har du inget annat?
Gräver upp några Snickers och en påse med vingummin från dropbag och flyttar till ryggsäcken. Får tummen upp.
Klara för start tillsammans med Simon och Patrizia med pannlamporna tända kl 0610. Får en kort info före start. Vägen över dammen innan Support Point kanske är stängd. Räkna med omväg.
Mulet och mörkt nere i den mörka dalen. Asfaltsväg i början innan vi viker upp på en grusväg mot en nedlagd gruva. Det märks att de har varit ute längre dagar än mig. Känner att jag nog kan gå på snabbare men har inte mer bråtom än så. Trevligare med sällskap så länge det funkar. Kommer upp vid gruvan. Svårt hitta stigen upp för sluttningen precis som 2015. Nu är dock skogen borta så det ser inte alls ut som då. Fått upp värmen och plockar av mig jacka och pannlampa.
Lätt dimmigt regn och lite blåst när vi kommer upp till första checkpoint på en karg fjällhed. Känns perfekt balans med temperaturen. Sikten är begränsad mest moln. Det är det värt för att springa i den syrerika luften.
Vi springer vidare på små byvägar på landsbygden. Lerigt och blött på vissa ställen. Många löpare runt omkring. Vissa springer vi om. Andra kommer ifatt. Alla påverkade av veckans slit. Nästan alla. En morgonpigg Simon Roberts, ledare i tävlingen, susade om oss med spänstiga steg i en sluttning med allé.
Passerar igenom stan Landovery som är under uppvaknande. Ett grupp personer med drybags står vid en busshållplats, andra löpare inne på ett morgonöppet bageri. Vi fortsätter vidare utan avbrott. Kommer fram till den långa sega backen utanför stan som jag minns från 2015. Simon ringer hem och jag ger dem lite avstånd. Patrizia har börjat släppa men hon hänger med ändå en bit bakom.
Irrar runt lite på en dimmig fjällhed innan vi kommer ner till dammen vid Usk Reservoir precis innan Support Point. Mycket riktigt är vägen över dammen stängd så vi tvingas till en omväg och extra höjdmeter.
Tar skydd från regnet i tältet vid Support Point. Fyller upp vattenflaskorna. Har bara gått åt en och en halv flaska på över tre timmar i rörelse. Borde nog dricka mera i fortsättningen. Patrizia kommer in lite efter med hon är snabb och effektiv så vi går ut samtidigt i det tilltagande regnet kl 1015 precis på Guidens Time.
Vi kommer ut på en fjällhed efter ha passerat igenom ett skogsområde. Sikten är några hundra meter. Låga moln.
Det börjar kännas att man varit ute en stund nu. 3 mil. Den lättare delen avklarad. Häften gjort.
Vi är framme vid utkanten av Brecon Beacons. Patrizia har det fortsatt kämpigt. Låg på energi och har börjat tappa distans på mig och Simon. Men glöden och viljan verkar finnas. Simon gnetar på uppför. Jag hänger på. Tror inte jag kan göra så mycket för att hjälpa henne heller nu. Övertygad att hon reder ut det även på egen hand.
Vi kommer upp på platån vid Fan Brycheiniog och snart även kontrollen en bit bort. Ganska blåsigt och disigt regn i lyften. Konstigt nog inte kallt trots att jag bara har shorts och kortärmat.
Vecklar upp kartan och läser in kommande sträcka lite grovt och bläddrar fram kartan på min Garmin klocka. Nu börjar den stora berg och dalbanan över drakens svans på allvar!
Vi ger oss iväg. Det blir i princip löpning helt utan riktiga stigar i gräslandskap. Ibland några små spår efter fåren men oftast stiglöst. Branta sluttningar både uppför och nedför. Ibland ser man lite längre och kan får lite överblick. Läckra gröna berg med branta sluttningar! Bockar av kontroll för kontroll. Mina grovdubbade Saucany Koa ST greppar perfekt i gräset både uppför och nedför.
Börjar få rejält ont i höger knä. Stannar och försöker tejpa det det i samband med att Simon fyller på vatten i en bäck. Tejpen hjälper tyvärr inte mycket. Har nog tejpat på fel ställen.
Vi närmar oss en stor trafikerad väg där vi ska genom en tunnel innan vi kommer till dagens Water Point nån km senare. Simon nämner att han kommer ta en lite längre paus vid stationen och äta en påse med mat som han tagit med från Support Point på förmiddan. Det dröjer inte många sekunder innan det börjar kurra i magen och jag också känner mig hungrig.
Några hundra meter efter tunneln passerar vi nån typ av hotell. På parkeringen stod till vår välsignelse en food truck där jag lyckades köpa en hamburgare efter en lång väntan. Tyvärr utan bröd då damen som höll i det hela nog var helt överrumplad av anstormningen av kunder så mycket var slutsålt. Gott att få i sig något matigare än Snickers och sportdryck.
Gjorde en snabb påfyllning av mina flaskor vid Water Point. Blev bara en och en halv flaska den här gången också. Simon hade hunnit mumsa i sig sin mat och stack ut strax bakom mig.
Nu gav vi oss upp i den centrala delarna av Brecon Beacon med toppen Pen y Fan som första anhalt. Lättgången stenlagd väg med många turister. Började bli rejält kyligt. Simon kom ifatt mig när jag stannade för att ta på mig jackan. Vi fortsatte tillsamman och började pricka av checkpoint för checkpoint. Då och då lättade molnet upp och den magnifika landskapet visades. Gröna branta berg. Sagolikt vackert. En av höjdpunkterna för veckan!
Efter en stund kom Niclas och Robert ifatt oss. Dom hade startat ca 30 minuter efter oss på morgonen. Vi slog följe och tog oss upp för det sista riktigt branta sluttning innan det blev en lite längre sträcka på en smal stig på en platå med en avgrundsbrant sluttning bredvid. Här tilltog vinden och regnet. Skönt nog med vinden i ryggen. Annars kallt och ogästvänligt.
Trots att vi hade varit ute i säkert 65 km så kände jag mig fortfarande relativt fräsch i benen och tycker jag klarade av att hålla tempot uppe. Simon valde att släppa. Nicklas och Robert fortsatte hänga på. Efter en riktigt brant sluttning kom vi ner till skogskanten där sista kontrollen för dagen fanns. Bara några km kvar och en slingrande och lerig stig väntade. Långt ifrån lätt att springa men mina grovdubbade skor bet riktigt bra i leran. Skänkte en tanke till de som skulle tvingas ta sig fram här i kolsvart mörker. Rejäl utmaning.
Även för oss började det mörkna. Sista biten i skogen var det så pass skumt att hade man varit där några minuter senare hade pannlampan behövts. Vi kom ut på en grusväg med lätt nedförsbacke i en km innan vi kunde ta oss i mål till ganska precis kl 20:00 då det var i det närmaste helt mörkt.
Riktig härlig känsla att klara denna monsteretapp som jag klockade till 13:48 , 73.6 km och 3500 höjdmeter!
Fick som vanligt hjälp att ledsagas med drybagen till vårt tält som nu hade bytt namn från “38” till “GG” efter alla sammanslagningar som skett. Jag var först in och hade idag igen större lust att gå tillbaka till dagens tvättbäck som var belägen tillbaka bortom målupploppet. Fick bli till att byta om direkt i tältet. Tror jag fick bort den mesta leran genom att vända strumporna ut och in och använda dem som tvättlappar.
Fick i bra med mat i mattältet och kände hur energin börja komma tillbaka i kroppen. Viktigt att fylla på ordentligt inför sista dagens prövning. Tog en titt på skärmarna med trackingen och såg en röd plupp som jag misstänkte var Patrizia långt borta på fjället. Säkert kolsvart och ogästvänligt. Kanske ensam också. Hoppades verkligen att hon på något sätt skulle kunna ta sig in före Cut-offen även om jag nog trodde det var kört.
Hade precis förberett all packningen för morgondagen och börjat krypa ner i sovsäcken när en slutkörd Patrizia bokstavligen ramlade in i tältet. En snabb koll på klockan. Fem i tio! Hon hade klarat Cut-offen!
Dag 6 – 63 km 1300 höjdmeter
Sista dagen. Kan inte låta bli att känna att det bara är en transportsträcka till målet. Något som bara ska göras. Bockas av. På pappret den lättaste dagen. Bara 63 km. Ett och ett halvt maraton! Bara. Man blir snabbt avtrubbad på vad som är långt eller “lätt” på såna här lopp.
De som fortfarande var med i tävlingen ombads starta kl 0600. De utom tävlan tidigast 0700. Ledarna kl 0800. Kunde sova lite längre idag. Hade ställt klockan på 0500. Som sagt man får andra perspektiv på vad som är sovmorgon här.
Tog det lugnt med morgonrutinerna idag. Ville känna in atmosfären och omgivningen. Sista dagen med tältning ute på fjället,.
Kom iväg ca 0725. Lite senare än vad jag egentligen tänkt mig.
Inledningsvis sprang vi i nordvästlig riktning på små vägar och en lång packe upp på fjällsluttningen. Kändes åt helt fel håll. Vände sedan söderut på en platå med vacker utsikt ner i dalen omgiven av gräsklädda kullar.
Tog tyvärr inga bilder med lånar några som Simon tog någon timme innan när solen precis gått upp.
Vi passerade utkanten av ett litet samhälle och börja följa ån Taff. Ån som senare skulle mynna ut i Cardiff. Blev växlande underlag på kilometerlånga helt släta cykelvägar på asfalt och slingriga lummiga stigar precis nere vid ån med vattenfall och vackra formationer.
Vi tvingades upp ur den vackra dalen och kom in i den större staden Merthyr Tydfil och fick korsa en massa trafikerade bilvägar. En bryskt påminnelse att det fanns en annan värld utanför den vi hade befunnit oss i under de tidigare fem dagarna. Fick mobiltäckning och ringde hem till familjen i Sverige. Passade även på att kolla på Trackingen hur långt de andra svenskarna hade kommit.
Hade hoppats på passera någon affär att köpa något drickbart men till min besvikelse hittade jag ingen. Hade varit lite nonchalant vid starten och bara tagit med mig två flaskor vatten och hade nu knappt en halv flaska kvar.
Fortsatte sedan upp på högre mark bredvid dalen och fick åter utsikt över omgivningarna. Började kännas segt i kroppen och fick slut på vatten. Vågade inte fylla på något vatten i de få vattendrag som fanns med tanke på att det var betande får runt omkring.
Fick ett varmt välkomnande av påhejhande publik vid Support Point i utkanten av ett litet samhälle. Lokalbefolkningen ställde verkligen upp! Hade då varit ute i nästan fem timmar och 33 km så det var välbehövligt. Förvånad att jag hade klarat mig så länge på endast en liter vatten! Kroppen hade verkligen blivit energieffektiv!
Åt en liten burk med Pringleschips och ett äpple som jag råkat fått med mig från frukosten. Var rejält törstig så jag drack nog ifatt en del också. Blev sittande alldeles för långe innan jag tog mig ut igen på trötta ben. Skönt att hälften var gjort.
Inte många kilometer senare passerade vi några mataffärer på handelsgatan så det blev ett besök för att handla några drickor och lite smågodis.
Ut igen på landsbygden bland fårhagar och kullar. Slarvade med navigeringen och gjorde en massa felspringningar. Kom ifatt en trött Patrizia som kämpade på med beslutsamma steg. Gårdagens urladdning hade satt sina spår men imponerad hur hon klarade att ladda om och fortsätta. Mycket vilja!
Strax före nedförsbacken till Water Point började jag få ont på utsidan av mitt högerknä. Samma som jag kände av under gårdagen. Hade gått bra tidigare under dagen. Lite oroväckande.
Water Point var belägen utanför en gammal fin pub i en liten by. Träffade på Morgan, som sov bredvid mig i tältet. Blev bjuden på en öl. Gått med något beskare än sliskig sportdryck.
Smärtan i knät blev påtaglig. Även när jag bara gick och stod upp. Är det så här det ska sluta? Knappt två mil från mål? Blev bättre efter några minuter. Ändå oroande. Hade inte ro att sitta ner någon längre tid. Ville istället komma iväg och ta mig i mål. Mötte Patrizia när jag gick ut.
Kom ut på en stadsnära vandringsled i en skogssluttning. Taff Trail. Klart överskattat namn. Brett och slätkrattat som ett motionsspår. Not so tough. Tacka vet jag Crib Goch.
Missade att ta av i en korsning och fortsatte på parallellvägen som gick nedanför den rätta stigen. Orkade inte backa och göra om. Gjorde en fuling. Tog en genväg upp i sluttningen. Bara 50 meter. Mitt tilltag straffades omedelbart med taggiga björnbärssnår och taggbuskar med blodvite som straff. Anser att jag hade betalt min bot och blev kvitt.
Kom ner till en borg efter några kilometer, Castel Coch med anor från 1100-talet. En nyfiken besökare som sett löpare komma springande frågade mig var vi började i morse och jag svarade att vi börjat vid en reservoar uppe vid Brecon Beacons ca 55 km härifrån. Han blev mycket importerad av våra prestationer. Insåg några tunga steg senare att jag glömt den lilla detaljen att vi även hade börjat i Conwy i måndags. Men då var det för sent.
Kom fram till sista kontrollen. Sista kartbladet. Sista höjdkurvan. Slut på stigar och terräng och en asfalterad cykelväg efter floden tog vid. Lättsprunget men det gick inte fort. 60 km i benen på dagens etapp började göra sig rejält påmint. Passerade parker och fotbollsplaner med helgledig lokalbefolkning. Säkert nyfikna på vad det var för illaluktande zombier med livlösa blickar och bärande på underliga ryggsäckar med stavar i händerna som med släpiga steg tog sig framåt i sakta mak. Tuggar i sista ätbara godiset jag har och dricker upp sista sportdrycken som jag har i flaskorna på framsidan av västen. Extra flaskan på ryggen har jag inte behövt använda. Efter några minuter börjar energitillskottet kicka in. Försöker öka tempot lite. Säkert ingen märkbar skillnad för en betraktare men det känns i benen att farten har ökat. Lätt stum känsla men behåller trycket.
Ser vägvisaren mot Conway Castle. Svänger vänster och ser slottsmuren. Svänger in genom en stenportal och har bara upploppet med runda kullerstenar kvar. Stämplar och stoppar klockan. I mål!
Känslan att gå i mål borde vara euforiskt men jag känner egentligen ingenting. Bara tomhet. Ett års tränande och en veckas tävlande var över. I mål men ändå inte riktigt. Viss besvikelse att det inte gick hela vägen den här gången.
Helt annorlunda målområde idag än vad vi varit vana med tidigare i veckan. Massa publik. Storbildskärm. Speaker. Känns som man kommit till en arena för världscup eller VM-tävling. Proffsigt!
Blir lotsad till ett bevakat backstageområde där de bekanta blå tälten finns uppställda. Vårt tält är till min glädje idag första och närmaste tältet. Simon är i tältet. Gratulerar honom för insatsen att gått i mål.
Lite senare efter att jag hunnit duscha kommer även en klart rörd och stolt Patrizia också i mål. Vi alla svenskar är tillbaka.
Nästkommande dag var det hemresa efter en gemensam lunch med svenskgänget. Missade tågbyten, poliskontroll och andra detaljer hoppar vi över den här gången…
Tänk om..
Funderade en del vad som hade hänt om jag gjort på något annat sätt.
De där åtta missade minutrarna som jag missade första cut-offen på andra dagen. Gått upp tidigare. Startat 15 minuter tidigare. Hade jag klarat banan då? Tveksamt. Hade nog missat andra cut-offen istället. Bara skjutit upp det oundvikliga. Kanske äventyrad de andra dagarna.
Eller om det inte hade varit så väldigt varmt första dagarna. Hade jag klarat dag två då? Kanske. Förutsättningarna hade åtminstone varit bättre. Jo, jag tror nog jag hade fixat dag 2 om det varit svalare de två första dagarna.
Men det som senare hände under dag fem och sex gjorde att jag är tveksam. Det onda i knät under dag fem och sex som först började i nedförsbackarna och sedan även på platten är jag rädd hade kommit tidigare dagar om jag sprungit dag tre och fyra. Kanske hade det blivit så illa så att jag istället hade svepts av banan under dag fem eller sex istället. Mycket troligt. Knät är idag tre veckor efter målgång lång ifrån bra. Känns när jag springer och blir värre efter någon timme.
Så kanske var jag inte tillräckligt redo för loppet i år ändå!
Återhämtning
Återhämtningen efter såna här lopp kan ta tid. Kroppen brukar bli rejält nedbruten och sliten.
För min del tror jag att jag kom undan ganska lindrigt trots den tuffa inledningen med varma dagar.
Fötterna klarade sig bra. Ett skavsår på en fot efter dag fem då innersulorna i båda skorna hade vridit sig efter all skrålöpning på brant grässluttningar. Några tryckskador under vadkompressionen. Uppsvällda fötter och smalben några dagar. Inte så farligt.
Lårmusklerna oförskämt bra även dagen efter målgång. Tror jag utan allt för stora problem kunde sprungit en sjunde dag också om det hade funnits.
Onsdag veckan efter målgång fick jag nog av vila. Sprang en kort runda på 30 minuter. Kändes riktigt bra!
Under helgen sprang jag 15 km i terräng och kände mig pigg och stark. Fick dock ont igen i knät. Lite som löparknä.
Veckan därefter var jag tyvärr förkyld och snuvig så det blev till att vila. Kanske lika bra det Den gjorde dock nytta för veckan efter var jag igång igen och kunde börja träna helt obehindrat.
Tredje veckan: Två veckors stegtävling på jobbet som inleddes när jag var hemma och var sjuk. En vecka kvar att jobba ihop föregående veckas obefintliga stegsviter. Efter en veckas vila kändes kroppen i kanonform. Blev mycket träning. Fast knät är fortfarande lite bekymmersamt. Tror jag kommer rida ut det ändå.
Har aldrig varit med om sån här snabb återhämtning! Kanske var bra att man blev tvungen att springa kortare dagar under dag tre och fyra!
Jag fick åtminstone mer tid över att betrakta omgivningarna och se nattlägret i dagsljus mot om jag skulle sprungit hela loppet. Så det var inte helt misslyckat att springa kortare dagar.
