3×3000 80k Ultra Trail – loppet med extra allt

Nu har jag äntligen tagit mig tid och skrivit ihop en lite längre berättelse om mitt senaste besök i nationalparken Lake District i norra England. Den här gången var jag med på det nya endagarsloppet 3×3000 Ultra Trail med start och mål i Keswick [Kezick]. Loppet bjöd på det mesta såsom mörkerlöpning, kraftigt regn, vattenlöpning, hårda vindar, dimma, solsken och inte minst vackra vyer.

De flesta bilder är tagna av Niklas Holmström eller mig om inget annat anges.

Resan till Keswick

Till skillnad från besöket i Lake District i våras när vi flög till Manchester från Arlanda flög vi den här gången från Västerås till Stansted.  Fördelen var att vi kunde flyga direkt hemifrån med bara 5 minuters bilresa till flygplatsen. Nackdelen blev istället att vi hade nästan 50 mils resa kvar från Stansted till Keswick.
Eftersom vi blev fyra stycken, jag, min sambo Anna, Nicklas och Kerstin valde vi att hyra en bil från flygplatsen.
Vi blev smidigt upplockade från terminalen efter att ringt ett telefonsamtal till uthyrningsföretaget.
Därefter väntade en väldigt omständig och krånglig pappersexercis innan vi  efter nästan en timme (!) kunde kliva in/upp i vår bil och kunde börja rulla. Jag hade bokat in en Volvo V70 men vi fick istället en stor 4-hjulsdriven SUV av märket SsangYong. Helt klart ett upplyft vad gäller storlek på bil!

Turen upp till Keswick tog lite mer än 6 timmar inklusive ett matstopp. Det var riktigt bra väg då det var 2-3 filiga motorvägar till största delen. Så det blev inte så fruktansvärt mycket riktig vänstertrafikkörning. Resan flöt på bra förutom att vi först inte kom på hur man fick ut nyckeln ut tändningslåset.

Ungefär vid midnatt var vi framme vid våra Bed & Breakfast. Tyvärr kunde inte jag och Anna bo på samma ställe som Niklas och Kerstin men vi lyckades hitta ett boende på samma gata och kunde sitta och vinka till varandra vid frukostbordet dagen efter!

Efter en rejäl Full English Breakfast på fredagmorgonen blev det en tur ut på stan. Inte helt otippat sammanstrålade Anna och jag med Kerstin och Niklas på favoritsportaffären PlanetFear. Där snackade vi lite med den trevlige löparkillen Hugh innan jag köpte mig ett par nya träningsskor.
En fika på Café Java och därefter lunch på Abrahams Cafe längst upp i Gearge Fishers sportbutiks lokaler.

På eftermiddan travade vi ner till mål och startområdet strax utanför stans centrum i Crow Park.
Vid det här laget hade det börjat regna ordentligt så det var regnkläder på som gällde. Efter en noggrann och nästan nitisk utrustningskontroll (Niklas och Kerstin var tvugna att gå hem och hämta sina trailskor) fick vi ut nummerlapparna, goddiebag och en SI-pinne.

Tävlingsdag

Klockan ringer 0355. Skuttar snabbt upp och drar snabbt och lite småhuttrande på mig mina löparkläder.

Jag hade funderat en hel del på klädvalet men bestämde mig att klä mig ganska varmt så det blev en Ullmax marinoöverdel och sedan en kortärmad t-shirt. På benen blev det ett par 3/4-tights och ett par kompressionsbenskydd. För att slippa bli genomsur så valde jag att ta min Berghaus Vapour Light anorak och mina Montane Minimus regnbyxor.
Sömnen hade varit ganska dålig då jag mest legat och vridet och vänt mest hela natten. Har svårt att kunna slappna av och sova natten före såna här utmanande tävlingar. Smyger sedan ner till frukostrummet på nedervåningen. Regnet smattrar ilsket mot fönsterblecket. Regnet fullkomligen vräker ner utanför och det har bildas små sjöar med vatten ute på gatan. En naturlig reaktion skulle vara att gå upp och lägga sig igen.
Äter lite müsli och yoghurt som vår trevliga husvärd dukat fram, troligen kvällen innan. Kompletterar även med en flaska Tailwind som jag även tänker ta med mig på väg till start och sedan lämna där.
Strax före 0430 skickar jag iväg ett SMS till våra grannar för att höra om de också är på gång. Väntar några minuter men får inget svar så jag ger mig istället ut själv. Såg senare att svaret ända hade skickats ganska snabbt så det blev nog någon typ av fördröjning då SMS:et skulle åka några gånger fram och tillbaka till Sverige.
Väl ut regnar det fortfarande hårt och intensivt men lyckligtvis är det inte allt för kallt i luften. Promenerar en stund innan jag börjar jogga lite och försöker undvika vattenpölarna. Gatorna vid torget är tomma på folk men i närheten av Crow Park är det lite mer aktivitet då fler och fler löpare sluter upp. Mitt emot parken finns en teater med ett utstickande tak. Det är där alla står och trycker och väntar på start. Jag kommer dit ca 20 minuter före start. Hittar till slut på Niklas och Kerstin i folkvimlet.

Ca 10 minuter innan start håller tävlingsledningen ett kort infomöte där vi får veta att det kommer att fortsätta att regna till middagstid och att kontrollen uppe på den första 900-meterstoppen Scafell Pike är struken. Tydligen blåste det storm där med en temperatur på endast 2 grader. Antagligen i det kyligaste laget även för luttrade engelsmän. Kommer alltså att bli ett tufft lopp!

Starten har gått!

Strax efter klockan 5 släpps vi äntligen iväg. Det börjar med några hundra meter asfalt och grusväg innan vi kommer in på en smalare stig. Jag håller mig relativt långt fram i startfältet men springer ändå ganska lugnt och kontrollerat. Inne på stigen börjar det blidas en liten lucka framåt med grupper som håller avsevärt högre fart. Framför mig har jag snart bara två-tre löpare inom synhåll. Bakom mig ringlar ett långt tåg av lysande pannlampor. Ganska snart övergår stigen i något som mer kan liknas bäckar. Vi springer och plaskar i decimeterdjupt vatten medan regnet fortsätter oavbrutet.
Trevligt nog håller regnjackan och byxorna vattnet ute från kläderna. Efter ca 10 minuter börjar jag bli ordentligt varm under så jag kavlar upp mitt underställ men behåller ändå regnjackan på. Vi fortsätter blandat på stigar och översvämmande bäckar och det kommer även några backar.

 

Efter ca 30 minuter så kommer jag ifatt Niklas och hans ryggsäck med svensk flagga på. Vi pratar en liten stund innan jag springer om i den svaga uppförsbacken. Känner mig riktigt pigg men anstränger mig nästan lite att inte springa på för snabbt då det är långt kvar. Vi kommer ifatt fler löpare och jag börjar åter se lampor framför sig som det går att ta rygg på. Efter 15 km kommer vi fram vid den första “matstationen”. Stationen är egentligen bara en bil med en öppen bagagelucka där de har lagts upp godsaker på. Fyller på lite vatten och blandar till Tailwind och ger mig sedan iväg tillsammans med Niklas som också har kommit ikapp. Ganska snart börjar det ljusna lite och regnet har också gett sig så först nu börjar man kunna se de omgivande bergen. Framför oss ser vi enstaka pannlampor som slingrar sig uppåt på stigen.
Till slut når vi första tidskontrollen vid Styhead, den nedflyttade kontrollen från Scafell Pike Pike. Ungefär 30 stycken har passerat före oss så vi har det mesta av startfältet bakom oss. Här blåser det riktigt ordentligt och det var nog bra att vi inte behövde gå upp ytterligare 400 höjdmeter på hala stenar. Jag tar rygg på en röd klädd tjej som håller ungefär samma tempo som mig när vi ger oss in på “genvägen” runt toppen. Det visar sig senare vara hon som leder och även kommer vinna damklassen, Lizzie Wraith. När vi kommer ut vid en stigkorsning  ungefär där den ordinarie banan borde börja efter några km blir jag lite osäker på vart vi ska. De framför springer lite höger ut. Jag börjar titta på kartan samtidigt som den rödklädda Lizzie vant och säkert väljer den vänstra stigen. Jag väljer att hänga på.
Härifrån bjuder banan på enormt vackra vyer som skymtas igenom de låga molnen. Vi har vinden i ryggen så det känns riktigt härligt att springa!

 

 

 

 

Efter nerförslöpning på gräsängar når vi banans andra matstation efter 37 km. Här tar jag av mig och spolar ur skorna som är helt fulla av grus och lera.

Regnet har upphört och jag väljer att plocka av mig regnkläderna när jag börjar den långa klättringen upp på banans andra höga berg Helvellyn. Niklas lämnar kontrollen några minuter före mig och jag har honom i sikte under klättringen. I början är det vindstilla och varmt och skönt men ju högre upp vi kommer desto mer börjar det blåsa och regnkläderna åker på igen.

Efter drygt en timmes promenerande upp för Helvellyn nådde jag toppen via toppens karaktäristiska ås. Här uppe blåste det riktigt ordentligt och min tunna jacka och huva fladdrade så att man nästan fick ont i öronen. Sikten kom och gick i takt med att moln drog in och svepte förbi.
Efter stämpling på toppen följde över tio km läcker löpning längs med åsar och  över mindre toppar. I början blåste det på ganska ordentligt men ibland kom man in i lä bakom bergsryggar. Niklas och jag sprang ihop till och från även på den här sträckan. Vi hade även 5-6 andra personer som håll ungefär samma tempo som oss i närheten. Det hela gjorde att man motiverade sig att springa på även när det blev mindre uppförsbackar.

På Clough Head skulle det finnas en kontroll att stämpla. Både jag och Niklas blev väldigt förvånade när “vår grupp” helt plötsligt började springa nerför och förbi kontrollen utan att stämpla. Vi hade inte sätt några snittslar på länge men var ändå något så när inlästa på kartan och visste att vi skulle ha en kontroll innan vi skulle ner för den branta sluttningen. För att vara riktigt säkra på var vi var så tog jag fram min mobil för att kolla på GPSen i den och såg att vi redan hade passerat kontrollen. Jag och Niklas bestämde oss för att vände och börja klättra tillbaka upp mot kontrollen. Halvvägs upp i sluttningen möter vi en person som vi frågar om det är långt tillbaka upp och får besked om att det är några hundra meter kvar men att stämpelenheten inte fungerade för honom. Vid det här laget känner vi oss ganska nerslående och väljer istället att hoppa över kontrollen och springa vidare. Den grupp som vi tidigare hade haft så bra tempo med var nu långt framför oss och vi fortsatte att springa själva. Under den branta nedförslöpning i det hala gräset började benen kännas tunga. Jag halkade och rutschade flera gånger nerför gräset innan sluttningen planade ut. Niklas, som är mycket snabbare nerför, var flera hundra meter framför mig vid det här laget. Efter några kilometer löpning i lågland kom jag fram till en nyuppsatt vätskestation. Här var även Niklas och fyllde på sina energidepåer. Niklas förklarade för arrangörerna om vårt missöde och att vi hade vittne till att vi vänt upp mot kontrollen. Efter att ha druckit en kopp varmt gott te lämnade vi stationen tillsammans efter att ha plockat av oss regnkäderna då det nu helt plötsligt var solken. Vi kände oss ändå båda fortfarande lite uppgivna och irriterade över misstaget med den missade kontrollen. Det visade sig sedan att denna kontroll till skillnad från alla andra kontroller hade varit obemannad och varit svår att se då det inte fanns några snitslar vid kontrollen. Så vi var inte ensamma att ha missat den.
Nåja, vi försökte lägga tankarna bakom oss och fortsatte vidare efter en gammal järnvägsback och passerade ån River Greta (låter lite nordiskt).  Efter en ganska lång stigning nåde vi Latrigg Car Park där det var en matstation. Vid stationen väntade också Anna som hade tagit en promenad nere från stan för att heja på oss. Härifrån var det “bara” 20 kilomter kvar av banan via den sista 900-meterstoppen Skiddow.

Precis innan vi skulle lämna stationen började det ösregna igen. Så det blev på med regnkläder igen och sedan ut på banan.
Den här delen av banan var inte fullt så kuperade då vi följde en ganska bred stig öster om Skiddow. Efter ca 10 minuter slutade det regna och solen kom åter fram. Vädret slår om fort i fjällen!

När vi plockade av oss regnkläderna kom Kerstin ifatt oss. Hon hade startat väldigt lugnt men hade sedan ökat då hon fått rapporter om att hon hade börjat plocka placeringar i damklassen. Enligt uppgifter som hon fått låg hon nu trea.
Vid 68 km var vi framme vid Dash Falls vägskäl där det var en bemannad kontroll. Här började klättringen på ca 400 höjdmeter upp till Skiddow på 931 meter. I samband med att jag stannade och fyllde på mina vattenflaskor en sista gång smet Niklas och Kerstin förbi mig innan klättringen. Jag hade dem i sikte hela tiden under den branta stigningen. Jag tyckte flera gånger att jag närmade mig men det berodde nog mest på att sluttningen var olika brant.
Sista biten innan toppen var ganska flack och det gick att springa. Här, bara 30 meter före toppkontrollen snubblade jag och slog i knät ganska hårt. Efter någon minut kunde jag börja halta mig fram och stämpla på kontrollen och ge mig ner mot samma vätskekontroll som vi tidigare haft. Nedstigningen var riktigt plågsamt för benen då de var rejält stumma. Jag tappade ganska snabbt sikte på Niklas och Kerstin. Även andra löpare kom ifatt mig.

Efter en sista energipåfyllning vid matstationen bar det iväg nerför de sista 5 km in till Keswick. I början ganska brant innan vi kom ner till ytterkanten av stan. Sidan blev det en del löpning efter gator inne i centrum innan man kom ut till målområdet i Crow Park.

På trötta men inte helt förstörda ben korsade jag mållinjen på tiden 11:19:21. Det blev en fin 43:e plats!

Om loppet och efteråt

Det här var mitt 3e ultralopp för i år om man räknar bort etapploppen GL3D och Kiruna Extreme. Det var även det lopp som det gick mest bra på också.
Jag hade inga egentliga problem med kroppen (förutom knät som jag fick ont efter att ha ramlat). Sprang åter igen med Tailwind som primärt energitillskott och det fungerade lika bra som på de övriga loppen. Jag klarade mig ifrån blåsor på fötterna trots att jag av någon anledning fick in massa lera och grus mellan innersulan och strumpan.
Mina regnkläder fungerade superbra! Trots att det spöregnade de första timmarna blev jag inte ens blöt innanför!
Det här loppet var också det vackraste loppet trots att det var regntunga moln åtminstone  på morgonen och förmiddan.
Däremot fick jag problem med senan som går till “pektån” på vänster fot några dagar efter loppet. Den knarrade och gjorde ont. Troligen någon typ av inflammation i senskidan. I skrivande stund känner jag inte av det längre men då har jag tränat väldigt sparsamt och har ätet antiinflatoriskt i en vecka.
Jag fick också problem med magen 3-4 dagar efter målgång vilket jag även fick efter High Coast Ultra. Verkligen något som jag måste reda ut vad det beror på.

Läs gärna Niklas och Kerstins medryckande tävlingsberättelse på bloggen Trail Stories.