Den korta rapporten är att jag bröt efter ca 20 km. Inte vad jag räknat med men kanske inte helt oväntat heller.
Den längre här nedan:
Inledningen gick bra. Det kändes till en början lätt att springa. Tempot var nog egentligen lite för högt för vad jag har i träningsbagaget just nu men jag sprang på ändå.
Många förväntansfulla löpare i fållan idag.
Efter bara någon halv kilometer började stigningen upp på Fjällvägen mot Högfjällshotellet där första vätskestationen var belagen. På det här loppet valde jag att springa utan egen vätska vilket inte behövdes då tävlingen hade hela 9 stycken stationer! Backen uppför gick bra. Höll ungefär samma tempo som övriga löpare runt omkring. Vid de tillfällen det planade ut lite märkte jag att jag blev omsprungen eller tappade distans på framförvarande. Höll hela tiden ett liten extra öga på pulsen på klockan. Över 165 hela tiden. Ibland nästan uppe på 170. Konstigt nog (eller inte) så började det kännas lite trögare uppe vid Högfjällshotellet där det blev helt plant några hundra meter. Hällde i mig två muggar Enervit apelsin. En besk eftersmak låg kvar i munnen en stund när vi vek upp på den asfalterade vandringsleden mot Östfjällen medan halvmaratonlöparna spring en extra runda vid hotellet innan de vände tillbaka.
Nu blev det glesare med löpare då bara maratonlöparna var med. Den långa sega backen fortsatte ytterligare några kilometer innan högsta toppen var nådd och stigen började vända neråt. Har var det riktigt varmt. Jag svettades enormt mycket och den svaga vinden svalkade inte mycket. Dessutom hade jag ont i magen ett tag och många tankar for igenom huvudet en stund innan det gick över.
Vid Östfjällstugan var det en vätskestation. Här slank de två muggarna ner utan bismak. En salttablett tog jag också för att kompensera svettningen.
Efter Östfjällsstugan svängde vi 90 grader västerut en kilometer innan vi åter gjorde en 90-gradare tillbaka söderut. Här var leden väldigt stenig och blöt på sina håll. En terrängtyp som jag i vanliga fall inte brukar ha något emot utan snarare tycker är rolig att springa i. Den här gången kändes det inte lika kul. Varje gång jag satte ner höger fot smärtade det till i hälen om jag inte lyckades träffa plan och mjuk mark. Den där forcerande löpningen som brukar gå så bra blev mer av att trippa och undvika stenar. Efter någon km efter andra svängen blev det lite mindre sten och gick lättare att få flyt i löpningen bland de tuvor och stenar som ändå fanns. Till skillnad från när jag sprang för två år sedan då jag sprang ifrån och ifatt andra löpare tappade jag nu istället lite på de framför och kön bakom närmade sig mer och mer.
Nere vid Gruven blev det grusväg en stund fram till hotellområdet. Några löpare tassade ifatt mig då jag sänkte tempot lite för att få ner pulsen.
Det började gå lite segare och i huvudet ekade det fram en citat från Top Gun-filmen ” Your ego is writing checks your body can’t cash“. Kände att med det här tempot och pulsen skulle jag få betala tillbaka senare och det skulle nog inte bli billigt.
Efter vätskestationen som vi passerade för andra gången vek vi in på vandringsleden som tog oss upp till Sälfjället och vätskestationen vid Snögubben. Mycket myrmark med spångar i blandat skick.
Här var jag noga med att hålla minst en plankas avstånd till framförvarande löpare för att inte riskera att springa in i uppsprättande plankändar då många brädor gungade ner flera gånger. Efter en stund kom vi även ifatt 21 km löpare under den sega stigningen på riktigt fina grusstigar.
Efter vätskestationen blev det lite svalkande motvind vilket var välkommet. Mindre välkommet i det här läget var också terrängen. Mycket sankmark och stenar här och var. Min högerfot började göra ont nästan vid varje steg. Energinivån började också sjunka och jag gick i några korta branta småbackar. På väg ner mot Hemfjällstugan var det mer sten och vid ett tillfälle halkade jag till och satte ner foten okontrollerat hårt och det gjorde rejält ont i foten och vid fortsatt löpning gjorde varje steg ont hela tiden. Hade då sprungit ca 21 km. Kände då att springa med den foten över 20 km till inte skulle gå fort och vara smärtsam. Haltade vidare till matstationen vid Hemfjällstugan och det blev inte bättre. Tog det kloka beslutet att bryta.
Funderade en liten stund hur man enklast tar sig tillbaka då detta nog var den minst brytvänliga stationen mitt ute på fjället.
Springa tillbaka till Snögubben var det 4 km och en lång plågsam nerförsbacke till målet därifrån. Det blev 4 km framåt, till Hemfjällstangen som blev valet.
Ringde till Anna som kunde komma och hämta mig där.
Efter lite smakande av godsakerna vid stationen började jag linka vidare för att få det hela avklarat. Vid alla stenpassage tog jag det lugnt och gick medan jag växelvis sprang och gick på de oändligt långa spångarna ner mot Hemfjällstangens matstationer vid stugbyn.
Löpare efter löpare passerade mig så man insåg att man höll riktigt lågt tempo. Märke att mitt haltande efter en stund gjorde att jag blev spänd i vänster axel. Går snabbt att belasta fel när man har obalans i kroppen. Efter 40 minuter var jag framme vid Hemfjällstangen.
Blev efter en stund upplockad och åkte tillbaka till stugan i Lindvallen och kunde byta om. Kände mig riktigt trött efteråt och tror jag somnade någon halvtimme. Det var ett tag sedan man sprang så här pass hårt pass!
Och nu då?
Nu skulle jag behöva få ordning på min krångliga fot på allvar. Den har gäckat mig ända sedan början av 2014 men blev först riktigt allvarlig i våras och i somras.
Har försökt tagit tag i den hos två olika massörer. Tyvärr har behandlingarna inte hjälpt i någon positiv riktning alls och det känns som man måste börja om på nytt. Eller kanske inte helt från början då jag fått reda på den troliga symtomen men inte riktigt hittat det rätta metoden att bota det.
Hur som helst blir det nog inga inga fler lopp i kalendern innan hälen är hel och klarar av träning.